Herman flydde från ockuperat Norge
Herman Blom fyller 90
Namn: Karl Johan Herman Blom.
Född: Den 6 juni 1922 I Eckerö Marby.
Bor: På Sanatorievägen i Strandnäs, Mariehamn.
Familj: Två barn med familjer. Änkling efter Lisa Blom.
Yrke: Pensionerad postbilschaufför.
Födelsedagen: Firas inte.
Vi sätter oss i Herman Bloms vardagsrum och pratar om stort och smått som hänt på hans väg genom livet.
Han berättar om hur han fick sina första egna pengar när han växte upp i Eckerö på en småbrukargård där det var knappt om pengarna.
Då lade han ut nät för att fånga de mörtar och abborrar som inte fastnade i ryssjorna som bönderna med andelar i fiskevattnen hade lagt ut.
Sen tog han färjan över Marsundet och cyklade runt i Hammarlandsbyar och sålde fisken.
– Det var kanske inte bra betalt, men det var egna pengar. Sen plockade jag nog potatis hos bönderna också.
Han berättar om jobb på Klintens trä och Rundbergs såg, och att han var postbusschaufför i 26 år innan han gick i pension.
Var du aldrig till sjöss, undrar jag.
Jo, det var Herman, och det är en riktig historia.
Gick över fjällen
På väggen i vardagsrummet hänger ett svartvitt foto av det åländska ångfartyget Heros och passfoton av besättningen några år in på 40-talet. Herman var eldare på Heros när hon sattes in på trafik längs Norges kust under andra världskriget när Norge var ockuperat av tyskarna.
Det gick så illa att tyskarna beslagtog fartyget efter att Finland ingått vapenstillestånd med Sovjetunionen hösten 1944.
– Och de gav oss två alternativ. Antingen skulle vi köra frakter för dem längs kusten eller så skulle vi hamna i läger i Tyskland.
Om vi säger ja till att frakta för tyskarna har vi åtminstone en chans att fly, resonerade besättningen.
Heros låg över två månader i staden Honningsvåg med en påhittad maskinskada. Besättningen ville inte gå till Kirkenes som låg längre norrut, för båtar som gick dit torpederades.
– Ändhamnen efter Honningsvåg var döden, är Herman Bloms beskrivning.
En norsk fiskare som kom ombord sade att han kunde hjälpa dem ta sig till Sverige. De gav sig av till fots. En tysk marinsoldat som var ombord som vakt valde att följa med dem. De gick över fjällen mot Sverige. Norrmännens mod och vilja att hjälpa med risk för sina egna liv gjorde stort intryck på Herman.
– Det var som ett stort nätverk. Det fanns inte telefoner men på något sätt hade de kontakt med varandra och visste när vi skulle komma.
Att gå längs trafikerade vägar hade väckt uppmärksamhet, så de vandrade mest i terrängen nattetid. När de tagit sig över gränsen till Sverige fortsatte de österut..
– Vi kom tillbaka till Finland samtidigt som de tyska trupperna kördes ut ur landet. Litet konstigt var det att möta dem längs vägarna.
Den tyske soldaten som följt med dem blev internerad i Sverige.
Bok och dvd
Besättningens äventyr har dokumenterats på flera sätt.
Den norska författaren Laila Thorsen skrev för tjugo år sedan en roman om besättningens äventyr. Hon var tonåring i Honningsvåg när Heros låg där med ”maskinskadan”.
Och den åländske filmaren Per-Ove ”Bolle” Högnäs har filmat en intervju där Herman berättar om strapatserna. Den har inte visats i tv men Bolle säger till Nya Åland att den som vill ha en dvd-kopia kan kontakta honom.
– Det är bra att man kan spara sådana berättelser åt eftervärlden. Tiden går och det är viktigt att yngre människor får veta vad som hände under kriget, säger Herman.
Efter hemkomsten gifte han sig med Lisa från Sund Brändbolstad.
1949 byggde de huset i Strandnäs där Herman fortfarande bor. Och sen byggde de en sommarstuga i Marby och där trivdes de så bra att de bodde där året runt i fem år, med får, gäss och andra husdjur.
– Vi hade stor glädje av dem.
Firar inte
Hälsan är inte vad den en gång varit. När krafterna räcker till tar Herman gärna en kort promenad. Han läser tidningarna och i vardagsrummet står en stor och fin flatskärms-tv.
– Den var inte så dyr. Men jag tittar mest på nyheterna.
Nu hämtar han u efter en lång och besvärlig förkylning som tagit på krafterna. Därför undanber han sig all uppvaktning på födelsedagen.
– Kom ihåg att skriva det. Det är det viktigaste, säger han.
