Halvvägs mellan Tyskland och Österbotten
Christina Nukala-Pengel / 50 år
Namn: Christina Sofia Nukala-Pengel
Född: Den 26 september 1959 i Nykarleby.
Bor: i Sund Mångstekta.
Gör: Kommundirektör i Sund.
Familj: Maken Günter, murare och fastighetsskötare på Chips, och dottern Emma, 9 år.
Intressen: Musiken har gått som en röd tråd genom hennes liv.
Födelsedagen: Firas med öppet hus på Prästö Stugor & Camping från klockan 15 och framåt.
– Om du vill så kan jag ge dig en lista på alla ungkarlar i Geta.
Det erbjudandet fick Christina Nukala när hon blev Getas kommunsekreterare 1986. Mannen som hade sådan koll var hennes föregångare Håkan Söderman, österbottning han också.
– Det var bara ett skämt, säger Christina.
Men ett skämt med en underton av allvar. På den tiden var det viktigt att kommunsekreteraren (som senare blev kommundirektör) slog sig ner i kommunen där han eller hon jobbade. Den som kallades till anställningsintervjun fick alltid svara på den frågan.
Så skall det vara, tycker Christina – som lever som hon lär. Och kan man ha det bättre? Familjen bor på ”lilla Södergårds” i Mångstekta, med två hus och en stor och vacker trädgård, och vägen till arbetsplatsen går längs den kurviga och natursköna gamla Sundsvägen. En vacker höstdag som den här är det svårt att tänka sig något finare.
Flaggan hissad
Günter fyller år några dagar före Christina. Därför är Tysklands flagga hissad på lilla Södergård när Christina bjuder in till pratstund – det är hans 52-årsdag. Kaffet serveras på en ståtlig uteplats med vacker stenläggning – och det är bara en del av vad Günter har byggt sedan familjen flyttade in. Det finns en lika fin grillplats, konstverk i sten, och en port som ser ut som den flyttats raka spåret från fästningsområdet i Bomarsund.
Varken Christina eller Günter har rötter på Åland, men ödet förde dem hit.
Christina växte upp i Nykarleby och gick i Norrmens skola, på den tiden det fanns ett lärarseminarium där. Åländska Inga-Lill Rögård var en av de blivande lärarna som använde henne som ”försökskanin”.
Pappan var transportföretagare och mamman var bland annat mejeriassistent och vårdbiträde. Christina sommarjobbade inom äldreomsorgen, och efter studenten sökte hon till Soc Och Kom, svenska social- och kommunalhögskolan, i Helsingfors. När hon inte kom in gick hon ett år på SÖFF – Svenska Österbottens Folkhögskola-Folkakademi – där ålänningarna Peter Rajamäki och Denny Eriksson var studiekamrater.
Snabba studier
Hon kom in på Soc Och Kom på andra försöket, och gick ut förvaltningslinjen på tre år. Efter det blev hon planeringssekreterare och näringsombudsman i Oravais kommun. Efter några år började hon känna sig rastlös, och då såg hon att både Geta och Brändö sökte kommunsekreterare.
Hon kände inte till Åland desto mer, men såg på en karta att Brändö verkade vara litet ”mindre och avskuret”. Så hon sökte – och fick – Getajobbet.
Men det tog på krafterna. På den tiden skulle kommunsekreteraren vara socialsekreterare också – och den kombinationen fungerade inte. Christina, som var tjänstledig från Oravais, sade att hon skulle återvända dit om inte kommunen lättade på arbetsbördan. Då bestämdes det att Geta skulle få en socialsekreterare på halvtid.
Musikvägen in
Christina fyllde fritiden med sång, musik och folkdans – i Kvinnfolk, Spelmansgillet och andra orkestrar.
– Den vägen kom jag in i det åländska samhället på allvar.
Hennes morfar, bonden Erik Johan Lindvall, var mästerspelman i Kaustby, och Christina hade då och då följt med honom på spelningar. I skolan spelade hon först blockflöjt, och sedan klarinett med skolorkestern. Hon lärde sig noter men kunde inte spela på gehör – och det blev en utmaning när hon fick en chans att spela med Jeppo bygdespelmän.
– Om dem sades det att de spelade lika snabbt som en symaskin slår.
Christina spelade med deras skivor om och om igen, och det tog bortåt ett år innan hon tränat upp hastigheten så att hon hängde med spelmännen på riktigt.
Då sade det klick
Efter några år i Geta återvände hon till Österbotten. Nu blev hon kommunsekreterare i Maxmo. Och medan hon var där gick hon med i organisationen Pen Friends Club. Christina ville fräscha upp sina språkkunskaper, och brevväxlade med många tyskar.
En av dem var Günter. De två bestämde sig för att göra en Australienresa tillsammans – första gången hon träffade honom var i Berlin på vägen dit – och det var på den resan det sade klick.
I New South Wales i sydöstra Australien bodde de på en bed & breakfast hos ett farmarpar. De fick vara med och fösa kor med jeep, de såg vilda känguruer på nära håll, och de blev så goda vänner med sina värdar att de besökt dem igen.
När Christina och Günter blivit ett par fanns det ett problem – var skulle de bo? Hon var specialiserad på offentlig förvaltning i Finland och de kunskaperna skulle hon inte ha mycket nytta av i Tyskland.
Nu ryckte ödet in, i form av ett telefonsamtal från Anne-May Pehrsson, kommunpolitiker i Sund. Hon ville kalla Christina till tjänsten som kommundirektör. Christina ringde till Günter och förklarade att Åland låg halvvägs mellan Tyskland och Österbotten.
Så flyttade de hit.
– Och vi har det bra här, konstaterar jubilaren.
