Gunnar tar sig an ett hopplöst fall
Gunnar Silander fyller 50
Namn: Gunnar Kristian Silander.
Född: Den 5 maj 1961 i Mariehamn.
Bor: I Kumlinge och i Mariehamn.
Yrke: vice stationschef vid Ålands sjöbevakningsstation.
Familj: Frun Anne-Christine, f Granlund, personalchef på Alandiabolagen, och döttrarna Josefine, 16, och Emilia, 7.
Födelsedagen: Firas med släkt och vänner.
– I mångas ögon är det nog ett hopplöst fall.
Det säger Gunnar Silander om den nära tolv meter långa snipan Marina II som står under en presenning i sjökvarteret. Den byggdes i Fredrikshamn 1954. I början av sextiotalet när hans far Sverker Silander ägde snipan gick den som mjölkbåt mellan Kumlinge och Ängösund i Lumparland. Sedan såldes den och efter ett antal ägarbyten hamnade den i Pargas. Nu har den hittat hem och Gunnar räknar med att den skall bli sjöduglig igen.
– Det tar nog tre år eller mer, tippar han.
Snart får han tid över för sådana projekt. Om en månad kan han titulera sig pensionär, något som ger honom blandade känslor.
– Jag har ju trivts bra, både arbete och arbetskamrater på sjöbevakningen.
På plussidan finns att han snart kan ägna mycket tid åt familjen. De senaste tre decennierna har han varit på jobb så gott som varannan helg och många kvällar och nätter.
– Det här blir min första helt lediga sommar på nästan fyrtio år. Då skall jag i första hand satsa på mina barn.
Någon stillasittande pensionär lär han inte bli. Han har energi och yrkeskunskaper som han vill dela med sig av. Han vill vara till nytta för Åland men hur det skall gå till återstår att se.
Frihet under ansvar
Att han skulle bli sjöbevakare klarnade när han gick i gymnasiet.
– Jag ville ha ett yrke som innefattade sjöliv. Men nästa alla sådana jobb gick ut på att flytta sig från punkt A till punkt B på snabbast möjliga tid, oberoende av om man var på ett fraktfartyg eller en fiskebåt.
Han var bekant med sjöbevakaren Gunter Pettersson i Kumlinge och sjöbevakningschefen Kyösti Kärkkäinen. Och han drog slutsatsen att ett jobb där man har frihet under ansvar och kan planera sin egen rutt, passade honom.
Vad krävs av en bra sjöbevakare?
– När jag förklarar mitt jobb för sjuåringar säger jag att man måste vara redo att rädda sådana som behöver hjälp, och att fånga the bad guys, skurkarna.
För det mesta är det rutinuppdrag som varken är dramatiska eller komplicerade. Men i en liten del av utryckningarna, kanske en procent, är sjöbevakarna ”chanslösa från början”.
– Det kan gälla situationer där det aldrig kommer något larm, eller där vi få bristfällig eller vilseledande information.
USA på tre månader
Efter studenten tog han några ströjobb och reste till USA. Tanken var att hälsa på släkt och bekanta och lära känna kontinenten under ett års tid. Han såg Chicago, Niagara Falls, och San Francisco och bodde en månad hos bekanta i Dallas. Med mera. När det gått tre månader kände han att han hade upplevt tillräckligt. Dessutom hade han under resans gång fått besked om att han fått ett jobb inom sjöbevakningen.
Den 13 oktober 1981 gjorde han sin första arbetsdag på Enskär. Sedan följde tjänstgöring på Storklubb, bevakningsfartyget Kajava, och stationen på Kumlinge Bärö innan han kom till Mariehamn. I staden blev han först vakthavande befäl vid sjöräddningsundercentralen i ämbetshuset. 2005 blev han varit vice områdeschef för Ålands sjöbevakningsområde. Vid årsskiftet omorganiserades sjöbevakningen och han tituleras nu vice stationschef vid Ålands sjöbevakningsstation.
Under sin karriär har han studerat totalt tre års vid sjöbevakningsskolan i Esbo.
Skriven i skärgården
Han har varit mantalsskriven i Kumlinge sedan 1982.
– Då var tanken nog att jag skulle bo där på heltid. Men ibland får man kompromissa. Jag har både familj och bostad i staden, så jag bor på två ställen.
På Kumlinge finns släktgården Emtvik som han har ägnat mycket tid och kärlek. Där finns sex byggnader i olika renoveringsfaser, inklusive ett båthus och en sjöbod, och en jaktstuga med tillhörande uthus på en närliggande holme.
– Först handlade det mest om att rädda byggnaderna. Numera kan jag i huvudsak ägna mig åt det kosmetiska.
Sjunger ut
På fritiden ägnar han sig gärna åt jakt och musik. Han försökte lära sig fiol i unga år men det blev på hälft. För tio år sedan blev han rekryterad till Mariehamnskvartetten där han nu sjunger i första bas. Han ingår också i körens underavdelning Handsome Four, en barbershopkvartett som lär sjunga ett par låtar på körens vårkonsert på stadshuset den 6 maj.
– Det lär finnas forskning som visar att man mår bra att av att sjunga. Och det är riktigt roligt, gemenskapen i kören är stark.
En annan gemenskap, på kristen grund, har Gunnar Silander funnit i Frimurarna. Och här följer några ord som han tycker mycket om, kanske kan man säga att de står för hans livshållning:
Ödmjukhet.
– Jag vill att jag själv och alla andra skall kunna behandla våra medmänniskor så som vi själva vill bli behandlade, säger Gunnar.
