DELA

Fullblodsredaktören Ann-Gerd har aldrig tråkigt

Ann-Gerd Steinby fyller 70
Namn: Ann-Gerd Katarina Steinby.
Född:
Den 8 mars 1941 i Helsingfors.
Bor: I Mariehamn.
Yrke: Journalist, författare och översättare.
Familj: Änka efter Gösta Berglund, som avled i januari 2008, samma år som hennes son Jerker Antskog, 38 år gammal, avled i december. Sönerna Anders Antskog i Helsingfors, och Harald Antskog i Kyrkslätt, med franska frun Nathalie och deras barn Anaïs, Eloïse och Soléane, Jerkers hustru Carina samt Göstas barn Jörgen Berglund, Mariehamn, och Gunilla Westin, Godby, med familjer.
Födelsedagen: Det blir mottagning i hemmet på Kaptensgatan 4, gula huset mot gatan, mellan klockan 15.00 och 19.00 i morgon tisdag.
– Det bjuds på kakor, tårtor och kaffe, hälsar jubilaren, som också gärna ser att gratulanterna sprider ut sig lite över tiden för att det inte ska bli för trångt i farstun.
Ja, kära nån. Hur ska det här gå?
En familjeredaktör ska intervjua en fullblodsredaktör och det finns redan en hel spalt i ”Vem och vad” om henne och åren är många och innehållsrika och födelsedagsbarnet och intervjuoffret är aktivt morgon, middag, kväll och därtill engagerad skribent, en omåttlig och omättlig historiker och därtill hundälskare, kreativ handarbetsvän och pysslig dockskåpsinredare.
Vi är vana att se henne på sommarmottagningar i stora rosa hattar. Det finns bara en av henne – Ann-Gerd Steinby.
Inför 70-årsdagen ska det här bli hennes sista intervju. Bara det.
– Välkomna till norra kobetet!
Det är det först hon säger, och bjuder på kaffe med sandkaka i det rikt utsmyckade hemmet med böcker i rad på rad längs väggarna.

Krigsbarn
Vår pratstund börjar med hennes år som krigsbarn. Ann-Gerd vistades i två perioder i Sverige under kriget och hon var en nästan femårig flicka när hon kom tillbaka till föräldrarna i Helsingfors.
– Det var svårt att komma hem igen till det fattiga efterkrigsfinland. Jag hade blivit van med god mat och vackra kläder och jag kände faktiskt inte ens igen min egen pappa.
Åtskilliga gånger har hon blivit intervjuad i egenskap av att ha varit krigsbarn.
– Jo, det där med lappen om halsen, det kommer jag ihåg.
Ann-Gerd var ett av 70.000 barn som fick bo i Sverige.
– Det fanns faktiskt en överhängande risk för att Finland skulle bli ockuperat, det var kaos i vårt land, det var ont om allt. I Sverige fick vi det tryggt och blev väl omhändertagna. Jag skulle göra samma sak i en motsvarande situation i dag.

Barn läker
Hon värjer sig i dag mot det hon kallar ”överpsykologiserandet”. Det var visst inte lätt för barnen att hamna i främmande miljöer. Men det var det bästa som gick att erbjuda i rådande läge.
– Man ska inte glömma bort heller att barn har en otrolig förmåga att läka.
En fördel hade arrangemanget faktiskt med sig. Många lärde sig svenska, en god svenska. En hel del höga ämbetsmän, de som gått i pension för ett tiotal år sedan, tillhörde krigsgenerationen och hade fått bra kunskaper i båda modersmålen.

Journalistik
Ann-Gerd gick i Finlands äldsta samskola, Brobergska samskolan i Helsingfors, och senare i svenska Hanken. Med pappa Torsten, chefredaktör vid Hufvudstadsbladet, och mamma Gunnel, som var historielärare, – båda föräldrarna var dessutom etablerade författare – hade hon framtiden klar för sig tidigt.
– Vid 14-års ålder visste jag att jag vill skriva. Vid det här laget har jag prövat på allt inom journalistiken – utom sport – jo, förresten, det har jag också prövat.

Kreativ
Ann-Gerd säger sig vara bra på nekrologer.
– Det är viktigt att summera en människas liv och ingen försöker vara elak när någon har avlidit. Man ser det positiva och så ska det vara.
Vetgirigheten saknas henne inte. Inte heller kreativiteten.
– Jo, jag är kreativ på allt, utom matlagning. Broderier har jag inte heller sysslat med just.
Hemmet vittnar om denna uttryckslusta. Det är dockor, dockskåp, hemmasydda kläder och många vackra stickkoftor här och var.

Det sa klick
1979 kom Ann-Gerd till Åland. Hon arbetade på Ålands Radio och blev tf chefredaktör vid tidningen Åland.
År 1984 var hon tillbaka på Hufvudstadsbladet.
Den stora kärleken hittade hon mitt i en intervju. Det var spelmansstämma i Kristinestad, Ann-Gerd var reporter, Gösta var spelman.
– Det sa klick. Eller vad man säger. Det var som i en sämre kärleksroman. Vi var båda gifta på var sitt håll och tyckte att så här gör man bara inte. Vi var uppfostrade till att hålla fast vid våra äktenskap.
Men det förhållningssättet höll inte i längden. Tre år efter det första omvälvande mötet hade de båda skaffat sig ett ” gemensamt köksbord”, som hon säger.
De båda fick 27 år tillsammans, varav 18 som boendestipendiater i Anni Blomqvists hem på Vårdö Simskäla.
– Med åren började jag förstå mig på Anni bättre, det kom när jag började förstå skärgården villkor.

20 böcker
Det historiska forskandet i Mariehamn började faktiskt med ren och skär vetgirighet. Varför finns det en Badhusgata här? Frågan blev upprinnelsen till den dokumentära skildringen ”Badort på modet”, som kom 1988, och sedan utkom ett 20-tal böcker därtill från hennes penna, alla verklighetsbaserade romaner eller historiker av olika slag.
– Jag vill jobba, jag vill inte bli pensionär och jag har aldrig haft semester en enda dag. Jag hinner helt enkelt inte ha tråkigt.
Vad är på gång nu?
– Först ska jag ha Marthornas 100-årshistorik klar. Sedan håller jag på med en historisk roman med åländsk 1700-talsanknytning. Jag är också sugen på att skriva något om min föräldrars brevväxling under kriget.
Att du orkar!
– Jag är friskt! Det vill säga, jag har ingen diagnos. Det vill säga, jag går inte till doktorn. Peppar, peppar. Ta i trä!

Kiki Alberius-Forsman

kiki@nyan.ax