Fångar ögonblick med gummistövlar
Fakta/ Erkki Santamala, 40 år
Namn: Erkki Henrik Santamala.
Född: den 2 augusti 1967 i Vemo, mellan Åbo och Gustavs.
Bor i Lumparland Kapellhagen.
Yrke: pressfotograf vid Nya Åland sedan år 2000. Han är politices magister i statskunskap, tidigare chefredaktör för tidskriften Luontokuva. Han har medverkat i flera böcker och hans bilder har visats vid ett flertal utställningar.
Intressen: fiske, skötsel av en egen blomsteräng, friluftsliv, historia, familjen.
Familj: hustru, vårdlediga restaurangchefen Terttu, barnen Lauri, 8 år, Leo, 6 år, och tvillingflickorna Hanna och Minna, 4 år.
Födelsedagen: firas med familjen på stugan i Töfsala.
Erkki är vitsippans och rödvingetrastens sanne vän. Han kan både sin sandlilja och tobisgrissla. Det är honom man ropar efter tvärs över redaktionsrummet för att fråga om mårdhundar och havsörnar.
Det är han som medvetet lägger in korta pauser när han slår gräs med lie för att syrsorna ska hinna hoppa undan. Han bär hellre ut en skalbagge ur huset än stampar på den och självklart har han en träpinne som livräddare i regnvattentunnan. Allt detta som en hyllning till den natur som han älskar och lever av.
En kollega blir medelålders. En kompis fyller gubbe. Vi journalister skriver inte gärna om nära bekanta. Det blir lätt fånigt. Men vem ska skriva om denne vår naturvän, redaktionens egen gummistövelfotograf, ständigt beredd att fara ut på tromber och bränder, snöfall och stjärnfall?
Det kan inte annat än bli ett personligt porträtt av en skaparkamrat.
Viktigt vinna
Så här är det. På skärgårdsfärjan på hemväg efter en tio timmar lång arbetsresa med massor av möten, många nya miljöer och med uppmärksamheten på helspänn för att inte missa några gyllene tillfällen att föreviga, kan det hända att han låter kameran ligga kvar i bilen. Om inte månen är alltför röd och stor och lockande.
Då blir det i stället luffarschack som upptar hela hans närvaro. Så är det. Det Erkki gör, det gör han koncentrerat och noga. Bland kryssen och nollorna blir plötsligt det enda viktiga att vinna. Jargongen är rolig och ljudlig. När turen vänder och han vinner en omgång efter att ha legat ett tag i underläge, kan det hända att denne annars så tystlåtne och fridsamme figur hojtar så det hörs över hela Alfågelns cafeteria.
– Jippii! Jag vann!
När ställningen är19-19 och vi närmar oss Hummelvik är spänningen olidlig. Det har hänt att undertecknad någon gång gärna sett att Hummelvik legat lite längre bort för att hinna besegra motståndaren. För okej. Han brukar ta hem slutsegern.
Koncentration
Sedan. Allmänt slutkörda som vi är påbörjar vi en djupsinnig journalistisk diskussion. Erkki har varit skrivande journalist. Han kan sina saker. Lokaljournalistiken intresserar. I yrkeslivet är han passionerad. Ger sig aldrig – nästan aldrig i alla fall. Det finns dagar när han blir utschasad, när han som fotograf gästat mängder av platser och mött mängder av nya människor i supersnabba möten som kräver intresse och vänlighet.
Stimulans är bara förnamnet på vad en pressfotograf får uppleva dagligdags. Att bli överstimulerad är en fara.
– Nu gör vi det vi gör just nu.
Det är en replik som är typisk Erkki. Koncentration ligger som sagt för honom.
Här och nu
Det har till och med hänt att undertecknad önskat att Töftöfärjan skulle vara på andra sidan för att vi ska hinna snacka färdigt om hur världens bästa journalistik ska bedrivas. Hans åsikter är alltid tänkvärda. Han står för en blandning av tradition och nytänkande.
Att se lokaljournalistiken som en slags hembygdskunskap ligger nära till hands. Det blir fotografens uppgift att förmedla det som finns här och nu, och – vilket kanske är viktigast av allt – att berätta om historien, att ge kunskaper om och känsla för alla dem som gått före oss. I hans värld är de alltid närvarande. Självklart söker han tecken i föremål och natur. En rad stenar på marken kan knappast förbli okommenterade. Han vet alltid något om vad de har använts till. Och vet han inte, så spekulerar han.
Jo, vi har diskuterat detta. Hur mycket nostalgi ska man tillåta sig i tidningsartiklar egentligen? När är det dags att se framåt?
Nya infallsvinklar
Vi har jobbat ihop oss nu. Det går som på räls. Erkki gillar mina minutscheman. Jag gillar att han alltid hittar nya spännande infallsvinklar och att han överallt ser och noterar sådant som vi andra sällan lägger märke till. Och så har han kunskaper att förmedla om hur det var förr i världen. Också.
Samarbetet har resulterat i några omtyckta serier i Nyan genom åren. Serien om kyrkskeppen, som dessutom blev en utställning i Ålands sjöfartsmuseum, serien om lotsstugorna i fjol somras var hans idé, som han faktiskt måste tjata om för att få till stånd och årets sommarbilaga Öar och skär, som mött ett varmt mottagande hos läsarna.
Nyanser
Det svenska språket har det aldrig varit något bekymmer med – det märks att studierna har bedrivits vid Åbo Akademi – annat möjligen att växternas namn ibland ”sitter” bättre på latin än på svenska. Finska är modersmålet och familjespråket.
Bara en gång halkade betoningen i svenskan en aning.
– Jag stötte på skolfröken från Enklinge på stan i går.
Så sa han, men menade förstås:
– Jag stötte på fröken från Enklinge på stan.
Nyanser, som han annars är så noga med, kan ställa till ett spratt.
(Och Enklinge är förstås bara ett exempel.)
Ögonblickets vägvisare
Erkki är en seende människa. Det är inte konstigt att han är fotograf.
En hemlighet i sammanhanget är kanske detta vi resonerat om: Läsarna tror att det är texterna som påverkar dem mest, men för att alls komma in i texten måste bilden först väcka intresse. Utan bilden knappast några läsare av alla orden.
Bilder är som fångade ögonblick. Man kan kalla en naturfotograf för en ögonblickets vägvisare. Ett fotografi väcker mycket och, ja, han har börjat få oss skribenter att förstå att en bild kan vara ”bra” utan att vi ens skulle vilja klassificera den som ”vacker” eller ens ”bra”. Bilder påverkar på ett omedvetet plan.
Varför visar vi en bild av just detta hus egentligen? Varför fotograferar han så att molnet syns så stort också? Han visar sådant som vi ser – utan att notera att vi sett det.
Kalandfarleden
Allra bäst trivs Erkki när han på betald arbetstid får stå i fören på en snabb motorbåt på väg ut till någon av våra 6.757 åländska öar med havsörnar och mås cirklande över huvudet. Det har hänt i sådana lägen att han berättar för den lokale båtföraren från – låt oss på nytt säga Enklinge – vad alla småholmar längs Enklinges västkust heter. Han pekar och förklarar. Där är Granholm och där är Stenklobb. Och Enklingegubben bara gapar.
Erkki har liksom gått bakvägen in i den åländska skärgården. Han besitter oanade kunskap om vår arkipelag. Mycket lärde han sig under arbetet med den dokumentära skildringen ”Vikingarnas Kalandfarled”. I boken skärskådar han och författaren Sakari Hinneri skärgårdshavets historia både vad gäller sjöfartshistoria, karga utskär, känsliga ädellövskogar och kulturlandskap, och detta på både finska och svenska. Fler åländska skärgårdsbor, både naturälskare och historieintresserade, borde upptäcka detta verk. Säkert skulle det uppskattas.
Barlastfrön
Erkki har också medverkat i fotoböckerna ”Laitila”, 1989, ”Det gröna Nystad – parkernas historia och växtlighet”, 1998, samt varit ansvarig bildredaktör för ”Vakka-Suomi Merestä maaksi”, 1994. Han har hållit sex utställningar, varav tre på Åland.
Det var för övrigt via en utställning han hamnade på sitt nuvarande arbete.
– Utställningen handlade om kulturväxter som kommit till Åland via segelsjöfartens barlaster. Det var i samspråket med museifolk som möjligheten att få börja jobba som fotograf på Nyan upptäcktes.
Distanserad
I vår Herres natur är Erkki på hemmaplan. Han har sin alldeles egna hemmaplan också. Det är reviret där hemma. Privat. Punkt.
Att trampa in i andras privatliv ligger verkligen inte heller för honom.
Han är en känslig observerande person, mycket mer pratsam än han själv tror. Men kallpratet med herr och fru Mattsson intresserar mindre. Det är varken av blygsel eller högmod mötet med människor kan te sig en aning distanserat. Det är i stället just för att han inser hur betydelsefull kontakten människa och människa emellan egentligen är, som han måste fjärma sig. Han behöver distans för att kunna se.
Han är artig, förnäm, elegant, vänfast.
Vi är glada över att ha honom i vårt gäng.
