Alla tiders, säger 100-åringen
Vera Warner fyller 100 år
Namn: Vera Warner, f Blomqvist.
Född: 2 november 1911 i Brändö Jurmo.
Bor: På Sunnanberg i Saltvik.
Familj: Änka efter Neil Warner, släkt och nära vänner.
Födelsedagen: Firas på Sunnanberg med släkt och vänner.
Vera Warner sitter i en fåtölj inne på sitt rum på Sunnanberg vårdhem i Saltvik. I morgon fyller hon 100 år.
Alla tiders, säger hon flera gånger och ger en glimt av sitt händelserika liv. Född i Jurmo flyttade hon som nittonåring långt bort från Åland – till Amerika.
Hon hade besökt USA tidigare, tillsammans med sin mamma. Då var hon rysligt liten, bara ett år, säger hon.
– Sen åkte jag tillbaka och stannade kvar rysligt länge.
Societetsvimmel
Livet i USA öppnade dörrarna till den amerikanska societeten. Hennes första man, Frank Owen, var en berömd serietecknare och kände många celebriteter. Vera arbetade som modist i en hattaffär när de träffades.
Paret gifte sig och Vera blev hemmafru. Hennes kavaj, nätta elfenbensvita skjorta och två pärlhalsband runt halsen skvallrar om en vid tiden stilfull kvinna – då liksom nu.
– Åh, jag har varit på många fester och dansade mycket, minns hon.
Roosevelt
Vera har alltid varit intresserad av blommor och vackra trädgårdar. Hon är också väldigt förtjust i att laga mat. Hade hon kunnat hade hon förbättrat lunchen på Sunnanberg vissa dagar, hintar hon.
Under tiden med Frank Owen smittade hans yrke av sig på henne en del.
– Jag började rita men sen slutade jag. Jag tröttnade väl.
I och med livet och umgänget i USA har Vera stött på flera historiska personer. En av dem hon suttit och pratat med är presidenthustrun Eleonor Roosevelt.
– Jag skrattade när jag såg henne för hon var så liten. Jag trodde hon skulle vara en stor människa, säger Vera och ler.
Återvände
1974 dog maken i en tragisk bilolycka. Så småningom gifte hon om sig med Neil Warner.
– Han var mycket snäll, säger hon och tittar ner på det vikta näsdukspappret hon håller i sin hand.
På 90-talet återvände hon till Åland hon brukade besöka till och från. Efter att hon blev sjuk beslöt hon sig för att stanna kvar.
Men visst saknar hon sina vänner. Hon hörs med sin systerdotter på telefon, och släktingar från Sverige kommer för att fira henne i morgon.
– Alla mina bekanta är ju där, så jag känner inte så många här. Men nej, jag blir nog kvar här. Nu är jag färdig med Amerika.
