Foto: Stefan Öhberg<07_Bildrubrik>KAN SIN SAK Erik Holmberg växte upp på skärgårdsgaleaser och det hade han nytta av när han senare jobbade på landskapets skärgårdsfärjor.

”Svenskarna var arga på oss”

07:00 måndag, 2 mars, 2015

Dagens ålänning Erik Holmberg möter vi ute på promenad vid en blåsig esplanad i staden.

– Jag är född 1938 och hemma från Torsholma i Brändö. Hemma i byn fanns det tolv galeaser. Min pappa och hans bröder hade tre av dem. Vi körde virke från Åland till Stockholm och Åbo.

Hur gammal var du när du gjorde din första resa?

– Sex år.

Smet du ombord?

– Ha ha! Nej. En farbror sade att jag skulle sätta fast vimpeln och sen hissade dom upp mig i masten. Det fanns inga andra jobb i skärgården på den tiden. 1957 for jag till Sverige, där jobbade jag på Finnboda varv i fem år. Vi var bara ålänningar och finnar i mitt arbetslag. Svenskarna var arga på oss för att vi byggde båtar så fort.

Varför flyttade du hem till Åland?

– Jag träffade en dam som var hemma härifrån. Hon hette Anita och var bara 45 år när hon dog. Det var hårt.

Vad arbetade du med?

– Jag var på landskapets färjor i 34 år. Grisslan var den sista. Jag minns när landskapet köpte en gammal färja från Danmark med trecylindrig maskin. Ingen fick maskinen till att gå när den kommit till Västra hamnen. Då ringde (vägavdelningens chef Bo Wilenius till mig och sa stick dig ner för maskinfan går inte för dem. Och där stod tre chiefar. ”Lag er undan nu för nu sätter jag i plustanken och drar i spaken”, sade jag. Och så började den gå. Då sa Wilenius ”han här pojken är upplärd på gamla galeaser där de kastade om maskinerna hit och dit. Han här kan han. Ni kan gå hem ni, gubbar.”