”Man skall spela på gehör”
Ansiktet är nog bekant för alla som brukar gå längs Torggatan – men Benny Lindfors, 46, har aldrig varit dagens ålänning. Dags att åtgärda det!
Du är visst stammis här på Café Julius?
– Jo, här kan man träffa folk i alla åldrar.
Hur skall man titulera dig?
– Jag är landskapsanställd. Och så spelar jag munspel.
Just det, du är gatumusiker. Det är ovanligt.
– Jag brukar spela här eller på andra sidan gatan. Då kan jag lägga ute en gammal basker. Det mesta jag fått på en dag? Kanske 30 eller 40 euro. Det finns en annan musiker som spelar dragspel utanför Mathishallen och Sparhallen. Men han spelar med noter, jag tycker att man skall spela på gehör.
Varifrån kommer musikintresset?
– Det började med en liten skivsamling och en skivspelare som jag fick när vi var på resa, i Strömstad i Sverige. Det var skivor med Gunnar Wiklund, Eleanor Bodel, Lena Hansson, Mona Wessman och Lenne Broberg.
Han som sjöng Mälarö Kyrka.
– Jo, Peter Himmelstrand skrev visst den låten, och det var meningen att Gunnar Wiklund skulle sjunga den. Men Lenne Brobergs röst passade nog bättre.
Vad lyssnar du på nuförtiden?
– Nat King Cole, Ella Fitzgerald, Frankie Boy och Monica Zetterlund. Just nu är These Foolish Things den vackraste låten.
Du borde väl ha växt upp med Beatles och Stones?
– De musikaliska tonerna gör det hela med jazzen. Så är det inte med rock, det är inget jag lyssnar aktivt på.
Vad tyckte du om melodifestivalen?
– Jag såg litet av finalen. Tysklands låt var jazzig. Serbiens låt hade en konstig känsla, det var den med sångerskan som såg ut som Lotta Bromé. Hon såg ut som hon inte skulle ha karlfolk.
Någon du vill hälsa till?
– Jo, min bror Kent och hans barn Ann-Katrin och Pontus.
