”Jag högg sockerrör i Queensland”
Fåglar har samlats framför herren som slagit sig ner på en bänk på Torggatan. Harry Jäkälä, 94, gräver i fickan och kastar ut några chipsbitar som det genast blir fågelgnabb om.
– Jag är född här i Mariehamn. Linjegatan hette det då, Skillnadsgatan heter det nu, berättar han.
Vad har du arbetat med genom åren?
– Jag har varit springpojke, telegrambud och allt möjligt. 1938 jobbade jag för Gustaf Erikson på Pommern. Vi var tre pojkar som målade utsidan. Sen for jag ut på Gustaf Eriksons Valborg på Östersjön. När kriget började den första september ringde min morsa till Gustaf Erikson och sade ”nu skickar du hem pojken”. Och det gjorde dom.
Gav du dig ut igen?
– Jo, jag mönstrade på Pamir som låg på Eriksbergsvarvet i Göteborg. Jag åkte dit via Åbo. Vid Enklinge kom två ryska plan som släppte fjorton bomber. Men nog var dom dåliga skyttar, vi såg litet skärvor bara. I Göteborg fick vi order att gå till Montevideo i Uruguay och ta en last tillbaka till Norge. Men när vi kom fram till Uruguay hade tyskarna tagit Norge. Så då fick vi gå till Argentina i stället.
Hur länge var du till sjöss?
– Tretton år. När jag gjorde min tredje resa till Nya Zeeland var England och Finland i bråk med varandra om någonting. Så de tog Pamir i beslag och vi måste gå i land. Så jag blev och jobba åtta år i Nya Zeeland med ett och annat. Sen for jag till Australien. Jag högg sockerrör i Queensland och arbetade på ett mudderverk i Melbourne. En dag när jag gick ut på ett kafé såg jag en så vacker dam. Jag frågade henne om hon hade litet tid över. Nej, svarade hon, ”men fråga min syster”. Det gjorde jag. Och vet du hur länge det varade?
Nej.
– Fyrtiosex år. Hon hette Patricia och hon är begravd här på begravningsplatsen i Mariehamn.
Utrymmet börjar ta slut. Vem vill du hälsa till?
– Barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Nu ska jag gå till Tipsettan och stöda Paf litet.
