”Aldrig mera skärgården, sa jag”
”Aldrig mera skärgården!” Så sa Tiina Eriksson en gång i tiden.
Hon växte upp i Sottunga. I ungdomen flyttade hon till Mariehamn och runt på några andra ställen på fasta Åland. Men nu har hon ångrat sig. Hon sitter på skärgårdsfärjan Alfågeln på väg till hemmet i Brändö Lappo, där hon är fast rotad numera och där hon småningom ska bygga sig ett hus.
– Det kändes som att komma hem, när vi flyttade ut till Lappo för sju år sedan, säger hon.
Fyra killar han hon att hålla koll på där hemma. Först och främst mannen Jonas Thörnroos, och så pojkarna Filip Eriksson, 10 år, samt fyraåringen Viktor och ettåringen Leo, båda med efternamnet Thörnroos.
På färjan kopplar hon av med ett handarbete. Hon broderar texten ”Tryggare kan ingen vara…” på en bonad.
– Skärgården passar min livsrytm, konstaterar hon i dag. Jag vill ha nära till allt och tillgång till lugnet. Att hålla på och stressa runt som de gör i stan såg jag aldrig att det var någon poäng med.
Vad arbetar du med?
– Jag och Jonas driver Pellas gästhem, öppet året om med 42 bäddar, en del är lägenheter för självhushållning.
Vilka är det som kommer?
– Det är olika konferenser och gruppen. Nyligen var det en yogagrupp och förra veckoslutet dök två tyska flickor upp som var på jakt efter tystnaden. Deras projekt var att riktigt lyssna på tystnaden och att se riktigt mörker. De trivdes hos oss.
Tycker du själv att det är mörkt på Lappo så här års?
– Nja. Det stör mig inte.
Vill du stanna i skärgården nu?
– Ja tack.
Vem vill du hälsa till?
– Jag vill hälsa till Jonas som i veckorna är lärare på Yrkesskolan i Mariehamn. Jag hoppas han längtar hem.
