Meditativt på skjutbanan
Med oddsen mot mig gav jag mig ut till Bredmo för att pröva på pistolskytte.
Och kom tillbaka – med en nyvunnen kärlek till sporten.
När jag tränade ett pass med ishockeylaget Färjestad i syfte att skriva om det slutade det med att jag spydde i en papperskorg och när jag tidigare i våras, här på Åland, gjorde samma sak för att beskriva rugby resulterade det i brännsår på fötterna. Därför kände jag en viss oro i kroppen när jag tog mig ut till Bredmo skjutbana för att prova på pistolskytte.
Usel finmotorik, dålig koncentrationsförmåga och vapen kändes på förhand inte som en särskilt bra ekvation. Dessutom tillhör jag den generation i Sverige där man inte fick göra lumpen även om man ville det. Jag blev inte ens kallad till mönstring, och undrar vilken sorts fil den svenska Försvarsmakten egentligen har på mig.
Det i kombination med att min kunskap om tävlinsskytte i princip bara innefattar den svenske OS-medaljören Ragnar Skanåker gjorde att jag inte kände mig särskilt kaxig.
Inte grabbig
Jag parkerad bilen och la, min vana trogen, i både växel och handbroms. Sedan öppnade jag dörren och gick med trevande steg mot skjutbanan. Mikael Johansson, som senare kunde titulera sig segrare i Allhelgonasmällen 2013, hälsade mig välkommen. Jag gick in till skjutbanan där Tomas Mörn stod och instruerade fotograf Erkki Santamala i skytte.
Jag fick ett par hörselkåpor och gick fram för att fota Erkki när han sköt. PANG, PANG. Det lät mindre än vad jag trodde att det skulle göra. Förmodligen berodde det på att vapnet i tävlingen var en ganska snäll pistol och att hörselkåpor effektivt dämpar obehagliga ljud. Skönt, tänkte jag. För trots att jag likt Ernest Hemingway gör allt för att bygga en manlig image är jag allt annat än grabbig.
I tider av könsneutrala pronomen kanske jag trampar i klaveret när jag väljer att klassa skytte som en, historiskt sett, manlig aktivitet. Det finns förmodligen hundratals miljoner kvinnor som är tusen gånger bättre än mig på vapen, men jag kände ändå att det här på något vis skulle kunna hjälpa min tämligen stukade självbild som man.
Lät lite
Pojkar ska, enligt normen, gillar bilar och motorer. Det gjorde jag aldrig av den enkla anledningen att jag var rädd för höga ljud. När jag var fem år fick jag förmånen att åka med i min morbrors amerikanska muskelbil. Men i stället för att skrika av glädje grät jag och höll för öronen för att det dundrade så.
Knallarna från pistolen kändes ändå hanterbara. Och nu var det min tur. Tomas Mörn ritade på ett papper hur jag skulle göra för att sikta och hade en lång säkerhetsgenomgång med mig.
– Man ska alltid rikta vapnet bort från sig själv och andra. De flesta olyckor sker med ”oladdade vapen”, alltså när folk tror att vapnen inte är laddade, sa han.
Katastrofal inledning
Jag tog till mig av det och hanterade vapnet som om det vore en bomb. Med darrande fingrar fick jag hjälp att trycka in magasinet och blev visad hur man ska göra mantelrörelsen för att ladda vapnet. Sedan var det dags. Jag tryckte av, sköt och träffade faktiskt hyfsat bra. Det här var ju lätt, tänkte jag. Men sedan var det dags för tävling.
Om man får något tekniskt fel på vapnet ska man bara stanna upp i skyttet, rikta vapnet ned i backen, från sig själv och andra, och hålla upp en hand medan de andra skjuter klart. Så gjorde jag. Två gånger. Innan det visade sig att jag höll i vapnet för slappt och inte tryckt in greppsäkringen. De andra skyttarna var snälla med mig och jag fick skjuta om. Men stressad av tiden fick jag bara en träff, av tolv möjliga, på de två första stationerna.
Skulle det bli som när jag skämde ut mig inför kollegor och bowlingfolk tidigare i höstas (då jag knappt fick ihop 30 poäng på en bowlingserie)? Jag kände mig bedrövad, men beslutade mig för att ta det lugnt och utnyttja de tiotal sekunder man fick på sig att skjuta sina sex skott.
Näst sist
Det gav resultat. Jag höjde mig från en till två träffar och från två till fem. Nu kunde jag plötsligt förstå Hunter S Thompsons fascination för vapen och om någon där och då skulle ha erbjudit mig ett medlemskap i NRA hade jag utan att tveka tackat ja.
När poängen sedan räknades samman var det ändå inte en fullständig katastrof. Visst, jag kom nästsist i tävlingen, före Ålandstidningens fotograf som tvingades att avbryta efter bara fyra stationer för att rusa vidare på nästa jobb.
Men jag kände mig ändå nöjd i förvissning om att jag hade kunnat få en mycket mer poäng om jag bara hade skjutit fem träffar på de två första stationerna.
Jag är ganska impulsiv, och vet inte hur många sporter jag sagt att jag ska börja med för att sedan inte göra någonting av det. Men skytte är något som jag på allvar skulle kunna tänka mig att fortsätta med. Det är så mycket mer än bara själva skjutandet. Jag tror att fotograf Erkki beskrev det bäst:
– Det är lite meditativt.
