Kross på planen – men alla var vinnare på Ullevi
Efter en stor nordisk fotbollskväll funderar jag på vad jag kommer att minnas. Nilla Fischers maniskt glada blick? Tiina Saarios tomma?
Jag väljer att blicka ut över ett Ullevi fyllt till brädden och minnas hur det såg ut när damfotbollen som kämpat för sin existens äntligen kom fram.
Händelserna på planen var en sak.
Sverige körde som väntat över Finland, och om det finns inte mycket att skriva hem om.
I en kvart tilläts finskorna drömma om att en sensation var möjlig.
En Jaana Lyytikäinen-boll i djupet hade mycket väl kunna frispela Sanna Talonen, Tuija Hyyrynens eleganta tunnel på Sara Thunebro och efterföljande inlägg borde ha mötts av en blåvitt panna i boxen och någon av de inledande hörnorna borde ha hållit bättre kvalitet för att kunna skaka Sverige.
Men alldeles oavsett hade det inte räckt.
Där Danmark kunde störa Sverige i premiären med kvalitativt passningsspel och kvickhet saknade Finland båda delar.
Caroline Seger och Marie Hammarström plockade ned Nora Heroum och Annika Kukkonen till den grad att förbundskaptenen Andrée Jeglertz valde att byta in Åland Uniteds Tiina Saario för att få mer mer stadga centralt.
Det hade knappast hjälpt om han så valt att skicka in en bulldozer på mittplan.
När Sverige brast i djupledsspelet och Lotta Schelin och Kosovare Asllani isolerades inledningsvis satte yrvädren Sofia Jakobsson och Josefine Öqvist fart på kanterna och tvingade Laura Kivistö till fler avgörande glidtacklingar än på en hel vår i PK-35.
När målskyttet svek visade Nilla Fischer ytterligare en blågul konkurrensfördel i tyngden vid fasta situationer två gånger om.
När Kosovare Asllani tidigt spädde på med 3–0 före paus kändes det som att det inte fanns några gränser på Sveriges offensiv.
Saarios lugn hjälpte
Det blev visserligen två Schelinmål till i andra halvlek, men Finland lyckades åtminstone stoppa blödningen hjälpligt. Tiina Saario – och en briljant Tinja-Riikka Korpela i mål – var en bidragande orsak till det med sitt lugn och rejäla spel.
Efter matchen frågade jag henne om hon trots resultatet kunde njuta av att få mästerskapsdebutera vid 31 års ålder.
– Det kommer kanske en dag när jag ser tillbaka och är stolt över det, men nu är det bara tungt, sa hon.
När besvikelsen lagt sig något pratade Saario klokt om damfotbollens väg hit, och avbrottet från en finsk fotbollsvardag med ett par hundra åskådare på läktarna.
– Vi är ju inte vana det här direkt. Men det är en fantastisk chans att få uppleva fullsatta arenor. Det är ju sånt här man drömmer om som damspelare där det inte är så mycket pengar inblandade; man vill spela i de de stora mästerskapen.
Att Sverige slog Finland med 5–0 var underordnat det som gav det här mötet livsluft: Över 16.000 åskådare såg Finland spela mästerskapsfotboll mot Sverige.
Flera av de 22 på planen lever sina idrottsliv i periferin.
Annica Sjölunds Jitex snittar 518 åskådare i damallsvenskan i år, Tiina Saario och Jaana Lyttikäinens Åland United lockar 213 per match.
Vackra drömmar
Jag inbillar mig inte att den sista barriären är bruten och att damfotbollshatarna nu kapitulerar inför ett lyckat publikt mästerskap i Sverige; men för alla de ungdomar som såg följer EM på tv eller på plats var och är den här turneringen en signal om att det finns plats för vackra drömmar även som fotbollsspelande tjej.
Jag läser i Aftonbladets EM-bilaga om dem som bröt mark. Anette Börjesson, 58, och hennes landslagsgeneration fick kämpa för att ens få till det första EM-slutspelet för damer 1984.
– När jag debuterade i landslaget 1975 hade vi inget traktamente och ingen ersättning alls. Men min pappa hade haft ersättning i U20-landslaget, så jag frågade någon landslagsledare om det men fick som svar att ”nej nej, det gäller bara killarna eftersom de ska ha för förlorad arbetsförtjänst”. ”Men vi jobbar ju med” sade jag men fick ingen respons, säger Börjesson.
Kämpade för ersättning
–Så efter landskampen mot England berättade jag om det för en tidning som slog upp det stort, att Anette förlorade 400 kronor på en spelad landskamp. Ett år senare fick vi ersättning, de hade inget val.
1973 spelade Sverige sin första damlandskamp i fotboll mot Finland.
0–0 i Mariehamn.
Fyrtio år senare såg ett utsålt Ullevi länderna mäta krafterna i en internationell turnering som inte ens fanns första gången det begav sig.
Sveriges seger var en maktdemonstration, Finlands förlustsmäll var tung.
Men en kväll som den i lördags var damfotbollen som företeelse en enda stor vinnare.
En kväll som den i lördags hade inte plats för förlorare.
Oskar Magnusson
