DELA
© Nya Åland

Magnusson: Ett drama som gjort för film

FOTBOLL. En sju månader lång ligaresa får 90 minuters högdramatik som upplösning.
Att Åland United bara är en poäng ifrån ett nytt ligaguld är sensationellt.
Att du ska vara på plats är en självklarhet.
Så stod vi i tisdags ute i ett höstkyligt Lemland och såg Åland United spela sju mot sju på Bengtsböle IP.
Två detaljer stack ut.
1) Att åländskorna var så pass många på träning (landslagsuppdrag, studier och skador brukar ju göra det svårt nog att ens få ihop till en ishockeyfemma på vardagarna).
2) Att det ens behövdes.
För tre veckor sedan gav TPS Ria Öling Åland United ett guldprytt paket med nycklarna till ligatiteln efter att hon sänkt PK-35 med sina sanslösa fem mål i 6–2-segern.
Tre poäng borta mot Pallokissat i lördags var allt Åland United hade behövt för att säkra ligasegern där och då i Kuopio (förlust, 1–2).
Men att säga att de regerande ligamästarna har schabblat fram morgondagens nervdaller till avgörande mot PK-35 är att börja i fel ände av förklaringsmodellen till varför Åland United över huvud taget har chans på ett nytt guld.
Inför säsongen skrev jag att det var långtifrån någon självklarhet att det Åland United som lekte hem guldet 2013 skulle göra det i år igen. Jag såg PK-35 som guldfavorit. Åland United hade tappat halva guldtruppen, landslagsmeriterade nyckelspelare och mängder av rutin i Tiina Saario, Jaana Lyytikäinen och Janelle Cordia.
De unga nyförvärven hade visserligen också de erfarenhet från Helmarit-framträdanden, men också något valpigt över sig.
Backlinjen kändes osäker och felanvänd i Gary Williams bolltrillande fotbollsfilosofi.


”Började fundera”
Inledningen av säsongen gav mig rätt.
Efter sex omgångar stod Åland United på nio poäng efter två segrar, tre oavgjorda och en förlust. Dessutom hade Honka strött ytterligare förlorarsalt i ÅU:s öppna sår genom att slå ut dem ur Finska cupens kvartsfinal.
– Jag kan ärligt säga att jag inte trodde vi skulle ha någon chans på att vinna ligan efter den starten. Då började man fundera på hur säsongen skulle bli, sa Adelina Engman när jag pratade med henne efter träningen i tisdags.
Men uppryckning som följde är en modern fotbollsbragd.
United avslutade grundserien med elva vinster på tolv matcher och satte sig självt i förarsätet inför slutspelet. Pallokissatförlusten är den enda plumpen i slutspelsprotokollet, men ÅU ska ha all heder av att de fortfarande har allt i egna händer.
– Ett tag övervägde jag att vi skulle börja spela rakare och ge upp det här bolltrillandet och skicka upp långa bollar mot mål. Men till slut bestämde jag mig för att jag inte vill ha ett sådant destruktivt spel. I stället fortsatte vi att jobba hårt, tillät oss själva att spela undan bollen i trängda lägen i försvaret och när vi sen började vinna fick vi självförtroendet tillbaka, sa Gary Williams.


Mot tredje titeln
En poäng räcker för Åland United mot PK-35 för att säkra klubbens tredje ligaguld i historien (efter 2009 och 2013).
Men räcker deras mentalitet och karaktär?
Jag såg United vika ner sig mot Medyk Konin i gruppfinalen i Champions League i Sarajevo. Visserligen med en fjärdedels ny trupp, men ändå.
Kan landslagsspelare som Marianna Tolvanen och Ella Vanhanen växa i stället för att ta ett steg tillbaka i närkamperna är mycket vunnit mot PK-35.
Annars får Åland United lita till sina matchvinnartyper, och – tro mig – det finns lag som har det sämre ställt i den kategorin: såväl Cynthia Uwak och Juliette Kemppi som Adelina Engman och Monica Dolinsky är tänkbara huvudsrollinnehavare i ett drama som Robert Liewendahl borde skapa ett åländskt fotbollsepos av.
Eftersom att jag tippade att PK-35 skulle vinna ligan inför säsongen måste jag hålla fast vid det nu. Men se det inte som pessimism, utan snarare gratis tändvätska för United.
För er som inte vill vänta på dramatiseringen föreslår jag att ni går till WHA i morgon.


Mot 2 000?
Att en liga avgörs i säsongens sista match i en ren guldfinal är närmast unikt. En snabbskanning i min minnesbank tar mig till fotbollsklassiker som den i Barcelona i våras med Atlético Madrids bortatriumf och till Arsenals 2–0-bragd på Anfield mot Liverpool 1989 (som dessutom fungerade som slutscen i Nick Hornbys självbiografiska bok ”Fever Pitch” som sedermera blev film – du ser, det här skriver sig självt Liewendahl!).
Det är lätt att ryckas med av Mikael Virtas kaxiga publikprognos om att ”allt under 2 000 personer är löjligt”.
Men jag är beredd att hålla med till hälften åtminstone.
Morgondagens fotbollsdrama saknar motstycke i Ålandshistorien på den här nivån.
Jag vet att den åländska publiken är svårflörtad och jag förvånades över de ynka 1 109 personerna som såg IFK spela cupsemi mot HJK i augusti.
Men guldchans är alltid guldchans – och är det inte 1 000 åskådare på plats i morgon är det faktiskt… löjligt.

Oskar Magnusson

oskar.magnusson@nyan.ax