DELA
© Nya Åland

Var finns James Bond som kan rädda världen?

Hur är det möjligt? Plötsligt är ett antal av de största tidningarna i Sverige blockerade utan att någon kan hindra det.

Det hände i lördags. Och det kan hända igen.
I diverse James Bond-filmer har vi sett hur skurken med hjälp av avancerade vapensystem, privata arméer med mera hotar att ta över världsherraväldet. Vi följer den spännande kampen mellan skurken och Bond i vetskap om att det på slutet i alla fall är Bond som vinner. Men hur är det irl, i verkliga livet, för att ta till internetspråk? Är det den goda sidan som vinner? Och vilka är de goda?

I lördags gick två meddelanden ut på Twitter och varnade för att den som sprider falsk propaganda kommer att drabbas av attacker. Sen dog några av Sveriges största nyhetssajter för några timmar.

Hade Dagens Nyheter, Aftonbladet med flera spritt falsk propaganda. Om vad, i så fall?

Sannolikt inte, men det är inte en relevant fråga i sammanhanget. Vad som är sant och vad som är falskt beror på mottagaren, dvs hur läsaren, lyssnaren, tittaren ser på världen. Det här är någonting väldigt mycket större. Här handlar det om att någon – vi vet inte vem – kan ta över samhället.

I lördags handlade det om att de aktuella sajterna utsattes för mera trafik än de klarade av. Och då skall man veta att de är dimensionerade för en många gånger större användning än det normala under en dag. Kan en enskild sabotör åstadkomma detta? Kanske, genom att köpa in sig i något nätverk eller hur det nu går till.

Reaktionerna på attacken var, som man kunde vänta sig, delade. Många fördömde, men en del tyckte det var ok, ”för tidningarna berättar ju ändå aldrig sanningen”. De som nu var förstående, eller som inte tyckte det var något att hetsa upp sig över, hur skulle de reagera om någon stängde av elen? Bara på skoj. Utan el kommer vi inte långt. Hur många har i dag en ved- eller gasspis hemma? Hur länge klarar sig sjukhusen och andra livsviktiga inrättningar? Vi är i dagens samhälle oerhört beroende av el. Vad skulle vi vara villiga att offra för att få tillbaka elen om någon maktgalen diktator in spe satte oss under press?

Vilda fantasier, tycker många. Så var det en gång, men inte längre. Visst byggs säkerhetssystemen ut efter hand för att skydda datorerna mot angrepp, men de kommer nästan alltid steget efter. Först lyckas någon sabotera, sen täpps de vägarna till för nya sabotörer. Men de verkar alltid hitta nya vägar.

Så vad göra?

Det är det ingen riktigt vet. Vi har byggt upp ett välfungerande samhälle, åtminstone om man ser till de stora linjerna, men det är samtidigt väldigt sårbart.

Vi kan skicka polisen på skurkarna, men det förutsätter att polisen vet var man skall leta. Som världen ser ut i dag lär det inte vara svårt att gömma sig. De som har möjlighet att ge ut uppgifter om användarna gör det inte, för då skadar de sitt eget renommé – på den ljusskygga sidan.

Vi kan i teorin gå tillbaka i tiden 50 år eller mer, till de trygga manuella systemen. Men i praktiken går det inte att backa.

Enda möjligheten att mota dem, som bygger upp cyberattacker för att sabotera eller gör det bara för att det är möjligt att göra, enda möjligheten är att bygga ännu starka motkrafter. Och till det krävs en vilja att samarbeta. Finns inte den så får vi hoppas på en James Bond, som räddar oss i sista stunden. Men det hoppet är inte mycket att bygga på.