DELA
© Nya Åland

Ledare: Så kom attentaten som ett brev på posten

Man borde ha kunnat förutse det här. Om Salah Abdeslam är en av hjärnorna bakom attackerna i Paris i höstas så finns det någon som vill hämnas att han greps. Det gör man genom att sprida skräck bland oskyldiga.
När terrorister slår till och oskyldiga människor dör så uppmanas de överlevande att inte låta sig skrämmas, att inte låta terrorn ta makten över deras liv. De flesta gör så, vägrar finna sig i att leva under hot, vägrar ändra sina vanor – åtminstone utåt. Men man kanske undviker vissa platser, uppmanar barnen att komma hem efter skolan istället för att dra på stan.

Hur länge? Om terrordåden upprepas gång efter gång, som i Paris och nu i Bryssel, hur länge orkar folk leva som normalt? Bomberna som i går exploderade på Bryssels flygplats och i tunnelbanan krävde enligt obekräftade uppgifter över 30 dödsoffer och långt fler skadade. Och ingen kunde veta om det skulle räcka med det eller om det skulle bli fler bombdåd. Och i så fall var.

Bryssels flygplats är inte vilken flygplats som helst. Där rör sig samtliga makthavare i Europa, ofta. Också de åländska. Så sent som förra veckan var lagtinget på studiebesök i EUs huvudstad, landade på flygplatsen, åkte garanterat i något skede tunnelbana till eller från Maalbeek, som i går utsattes för attacken. Maalbeek är nämligen inte heller vilken tunnelbanestation som helst. Det är den som ligger närmast EU-parlamentet och grannbyggnaden, där alla parlamentariker och deras assistenter har sina arbetsrum. Vilket betyder att en stor del av dem åker till och från Maalbeek dagligen.

Följande station är Schumann, som ligger mitt emellan EU-kommissionens kännspaka högkvarter Berlaymont och Europeiska rådets hus. Det är helt uppenbart att det var EU som skulle varnas den här gången. För vad? För att lägga sig i? För flyktingpolitiken? För att man samarbetar mot terrorism?

Och alltihop ligger centralt i Bryssel, på gångavstånd från stadens hjärta Grand Place. Inte bara EU-eliten utan vanliga Brysselbor har anledning att känna sig hotade, precis som parisarna under och efter attackerna i Paris i november. Då dog omkring 130 personer.

Vi har under årens lopp vant oss vid att läsa om självmordsbombare i Irak, Pakistan, Turkiet – blodiga attentat, men på (förlåt) betryggande avstånd. Vi minns också det förfärliga attentatet mot järnvägen i Madrid 2004 med över 190 döda och attentaten mot tunnelbanan i London året efter med över 50 döda.

De två sistnämnda började kännas otrevligt nära. Bryssel är definitivt för nära. Men, som någon säkerhetsexpert sade efter gårdagens bombdåd, det går inte att skydda sig mot terrorister, inte heltäckande. Hur skulle det gå till? Vi kan alla fritt promenera in på en flygplats, ända fram till säkerhetskontrollen. Vi kan promenera in på en metrostation, till och med kliva på tåget om vi vet hur man köper biljett i automaten. Och få av oss vill inskränka den friheten.

Slutresultatet av attentaten blir ändå – helt oberoende av vad vi vill – ytterligare inskränkt frihet, ännu strängare kontroller. På grund av människor som är fanatiska, desperata, oförmögna att kommunicera. Tycker de lika om oss? Eller är människoliv av noll och intet värde för dem?