Politik är mer än bara retorik
Just nu visar Storbritannien upp en stilstudie i att fly politiskt ansvar. Tre förgrundsgestalter väljer att lämna när de behövs som mest.
Storbritanniens omröstning om att lämna EU har skapat ett stort vakuum i den brittiska politiken. Först aviserade premiärminister och Bremainförespråkare David Cameron att han lämnar sitt uppdrag i och med folkomröstningsresultatet. Sedan följde två av de viktigaste förgrundsgestalterna för Brexitsidan i hans spår.
Londons före detta borgmästare och Brexitförespråkaren Boris Johnson meddelade strax efter valet att han inte vill leda Storbritannien ur EU trots att han av många ansågs som den starkaste kandidaten att ta över som premiärminister efter David Cameron.
I veckan kom nästa smäll.
UKIP:s partiledare Nigel Farage vill inte heller leda Storbritannien ur EU trots att han redan har hållit ett triumferande tal i EU-parlamentet.
– När jag kom hit för 17 år sedan sade jag att jag vill leda landet ur EU och alla skrattade. Ni skrattar inte längre, sade Farage i sitt senaste framträdande i parlamentet.
Det grundläggande problemet är att en populistisk politik inte alltid vill eller lyckas svara på frågorna som är relevanta för medborgarna. Den lätta vägen med syndabockar och pekande finger förtrollar i stunden men när löftena ska infrias faller verkligheten på. Och då kan det vara för sent.
UKIP har kampanjat för att fånga invandrarkritiska röster. Partiet vill begränsa EU-migranters möjlighet att ta sig till de brittiska öarna. Farage sade i EU-parlamentet att han vill att Storbritannien ska vara EU:s bästa vän och att han ser fram emot ett avtal fritt från handelsmurar mellan EU och britterna.
Men för att kunna leva upp till det löftet måste de också lämna EU:s tre andra friheter: kapital, tjänster och varor. Det har Tysklands förbundskansler Angela Merkel varit tydlig med att hon tycker. Utträde är utträde och det går inte att plocka russinen ur kakan.
Utan tillgång till EU:s inre marknad finns en stor risk att Storbritannien inom flera områden, bland annat Londons finansdistrikt och exportsektorn, inte har samma tillgång till den stora inre marknaden och därför tappar kraft. Det kan också skapa problem för de nästan fem miljoner britter som i dag inte bor i Storbritannien utan på andra platser i Europa.
Det är enkelt att lova guld och gröna skogar, att blåsa upp orealistiska förväntningar och det är effektivt för att mobilisera människor. Men det är inte lika lätt att sedan genomföra vad man har lovat.
Farage hade i kampanjen lovat 350 miljoner pund i veckan extra till den brittiska nationella sjukvården, pengar som fram tills nu har gått till EU. Men bara dagar efter omröstningen meddelade han att det var ett misstag, det blir inga sådana pengar.
Farage och Johnson har båda stått på barrikaderna för att få Storbritannien att lämna EU. Cameron gav dem ett gyllene läge genom att missbedöma folkopinionen och be landet gå till valurnorna. Alla tre har ett ansvar för att britterna röstade för Brexit, ingen vill ta det ansvaret nu när utträdet faktiskt ska förhandlas.
Det är dålig politik och visar på betydelsen att i dialogen med medborgarna faktiskt mena vad du gör och göra vad du menar.
– Du lyckades få folket med dig att lämna EU, varför är du fortfarande här, frågade Jean Claude Juncker Nigel Farage något syrligt i EU-parlamentet.
Frågan britterna ställer sig nu är istället: vart tog du vägen, Farage?
