DELA
© Nya Åland

Sommaren är ormarnas tid

Men hur ser man skillnad mellan en snok, en hasselsnok och en huggorm?
En läsare skickade in en bild av en död orm som hittats mellan Horsholm och Mickelsö på Vårdö, ”alldeles intill det nya bostadsområdet”. Kan det vara en hasselsnok frågar han sig?
– Bilden visar en huggormshane. Honorna går mer i brunt, konstaterar biologen Ralf Carlsson då Nya Åland kontaktar honom per e-post.
Ralf Carlsson skrev en artikel om våra ormar för Finlands Natur i fjol. Där påpekar han att hasselsnoken ”vid ett första påseende påminner om en ljusbrun huggorm, som dock ger ett slankare intryck och som i regel är mindre. Dessutom saknas zick-zackbandet och i stället finns två rader med mörka fläckar”.
Hasselsnoken förekommer på Åland men finns inte i övriga Finland. Den är fridlyst i likhet med alla andra kräldjur och ormar i landet, förutom huggormen. Men också den giftiga huggormen kan med fördel flyttas levande bort från tomter och bostadsområden, skriver Ralf Carlsson.
I en del fall kan artbestämningen vara svår.
– Vissa snokar kan till och med ha ett zick-zackliknande mönster på ryggen. Då får man ta hjälp av formen på kroppen och huvudet. Huggormen smalnar av mer plötsligt i bakkroppen och har ett mera väl avsatt, mer eller mindre trekantigt huvud, medan snoken smalnar av långsamt och ger ett slankare intryck samtidigt som huvudet flyter mera ihop med resten av kroppen.

Bedövande saliv
Huggormen brukar räknas som vår enda giftorm, men enligt Ralf Carlsson innehåller också snokens saliv substanser som kan bedöva bytesdjur och göra dem lättare att svälja. Det torde förklara hur det är möjligt för snoken att döda eller hålla fast relativt stora bytesdjur.
– Senaste sommar hade jag nöjet att få syn på en snok som hade fångat en tånglake (även kallad ålkusa, Zoarces viviparus), vilket i sig gav intryck av ett nästan mutualistiskt förhållande mellan de båda. Utan bedövningsmedel tror jag nog att det hade blivit svårt för snoken att hålla kvar sitt byte och hur den lyckades med den till synes omöjliga uppgiften att få tånglaken i sig är en gåta, för den försvann med sitt byte in bland stenarna i en brygga, skriver Ralf Carlsson i Finlands Natur.

Fredrik Sonck

fredrik.sonck@nyan.ax