DELA
© Nya Åland

Som alla andra – och ändå inte

Erika Strömberg-Jansson och Sandra Törnroth.
Båda är småbarnsmammor. Båda har epilepsi.
Erika Strömberg-Jansson och Sandra Törnroth har familj och småbarn och jobb att gå tillbaka till den dag mammaledigheten tar slut.
Erika är utbildad merkonom och företagsekonom och är vårdledig från ett deltidsjobb på Ålands synskadade. Sandra, också hon vårdledig, har en tjänst på Ålandsbanken. Hon har dessutom valt att studera vidare och tar snart examen i konstvetenskap vid Åbo akademi.
Utåt sett helt normala liv. Men de två kvinnornas vardag är långt i från normal.
Erika fick sin diagnos då hon var åtta år, Sandra för ett par år sedan. Sedan dess lever båda med vetskapen att de kan få ett anfall precis när som helst och utan förvarning. Det betyder i praktiken att de är bundna till ett liv där någon annan alltid måste finnas i närheten – en familjemedlem, en vän, en assistent.

Elektriskt fel
Epilepsi innebär att man någonstans i hjärnan har en sänkt kramptröskel eller, som Sandra uttrycker det, ”ett elektriskt fel i proppskåpet”.
Orsakerna bakom felet varierar från fall till fall och också var i hjärnan det rent fysiskt är beläget. Därför ser också anfallen olika ut från person till person.
Men följderna är de samma. Man kan till exempel inte gå omkring med ett barn i famnen, man skall inte handskas med stora grytor med kokhett innehåll och man tvingas leva med daglig medicinering som har biverkningar som trötthet och yrsel.


Nästan dagligen
– Jag hade tidigare anfall en gång i veckan, nu, med medicinering, ungefär en gång i månaden. Ibland faller jag utan förvarning handlöst till golvet och då finns det alltid risk för att jag slår huvudet, säger Sandra.
Hennes framtidsprognos är fortfarande osäker, Erika har däremot fått veta att hon högst sannolikt får leva med anfallen resten av sitt liv.
– Medicinen har minskat antalet och dämpat dem. Men jag har ändå anfall nästan dagligen, säger hon.
– Jag har haft epilepsi så länge att jag ofta märker då jag blir dålig. Familjen och de närmaste vännerna kan också ibland se det. Rörelserna blir konstiga och jag blir stel och mentalt onåbar innan jag faller omkull.
Läs mer i papperstidningen!

Titte Törnroth-Sarkkinen