DELA
© Nya Åland

Offer för Bryt & knäck ännu utan ersättning

Jenny förlorade 900 euro i Bryt & Knäck-härvan, enligt domen har hon rätt till 600 euro i ersättning, men pengarna går inte att få ut.
– Jag anser att jag är ett offer för ”torpedligans” brott. Pengarna som ligan pressade av min sambo var mina. Domstolen har bestämt att jag ska få tillbaka dem. Så varför får jag dem inte?
Jenny – vi kan kalla henne så – är ett av de brottsoffer som råkade ut för utpressarna i den så kallade Bryt & Knäck-ligan som härjade på Åland för några år sedan. Hon vill inte gå ut med namn och bild. Ännu är såren inte läkta, ännu känner hon sig inte helt trygg.
– Jag har verkligen försökt allt för att få det som jag har rätt till. Men det har inte lyckats.
Tre av männen i ligan dömdes till fängelse av Ålands tingsrätt.
Trots tiden som har gått har Jenny inte kunnat släppa det som hände. I Nya Åland i dag berättar hon sin historia.


Hotade sambon
– Min sambo och jag hade just fått barn. En kväll lånade han min bil och körde in till Select för att köpa cola och chips. Han kände två av männen ytligt. De ville ha skjuts, tvingade in honom på en avsides väg och krävde pengar som han var tvungen att betala inom två dygn. En av männen drog över hans arm till baksätet och rispade honom med kniv på handen för att visa att de menade allvar.
Männen hotade och skrämde Jennys sambo så att han var livrädd när han kom hem.
– Han berättade vad som hade hänt men förbjöd mig och andra som också hörde på att gå till polisen. Då skulle det gå riktigt illa för honom, sa han – medveten om att männen hade namn om sig att använda brutala metoder.


Körkortspengar
Sambon hade inga pengar och ingen möjlighet att få ihop den begärda summan. Jenny hade sparat pengar för att köpa barnvagn och betala körkortet. Hon ringde upp männen och sa att de skulle få pengarna, 900 euro – på ett villkor.
– Jag krävde att jag skulle ge pengarna personligen till en av dem och att det skulle ske framför Sittkoff-statyn mitt på dagen när det var mycket folk i rörelse. Jag hade barnet i en bärsele på magen. Jag ville se mannen i ögonen och berätta för honom vad pengarna skulle ha gått till. Ge honom dåligt samvete helt enkelt.
Något sådant såg hon ändå inte i hans blick.
– Jag tror inte att han tittade mig i ögonen överhuvudtaget.


Kontaktat polisen
Före överlåtelsen hade hon varit i kontakt med polisen och fått det bekräftat att männen var farliga och våldsamma. Dessförinnan hade sambons pappa kontaktat polisen.
– Jag fick veta av polisen att männen hade rånat flera personer på kort tid, kanske uppemot 20, men att ingen utom jag hade gjort en anmälan. När jag vågade anmäla männen var det fler som hörde av sig till polisen. Hur många de var, och hur många som sedan tog tillbaka sina anmälningar, vet jag inte.
I rättegången i tingsrätten nekade männen till anklagelserna. Sambon och flera vittnen vågade inte heller säga sanningen. Jenny berättade som det var, och blev också trodd. I domen, som också prövats i hovrätten, står det att hon har rätt att få tillbaka 600 euro – den summa som gick att styrka.


”Inte brottsoffer”
Hon kontaktade en jurist som har hjälpt henne att ansöka om ersättning från staten. Nyligen fick hon svaret: Det blev nej.
– Det står i beslutet att jag inte är brottsoffer i lagens mening. Det tycker jag är konstigt. Jag anser att jag är det – pengarna var ju mina, jag gav dem till utpressarna och jag har drabbats också psykiskt av det som hände. Att få tillbaka pengarna hade känts som något slags plåster på såren. För andra kanske 600 euro inte är så mycket pengar, men det är det för mig. Att jag miste pengarna ledde till att jag fick mitt körkort tre år senare än jag hade gjort om jag haft dem.
Efter rättegången tog hon barnet med sig och flyttade brådstörtat till fastlandet.
– Jag kunde inte vara kvar på Åland. Jag kände mig hotad och var rädd. Jag fick tydliga signaler om att männen var väldigt arga på mig för att jag gått till polisen.
Några månader efter utpressningen mot sambon hamnade hon till sjukhuset efter att ha fått en riktig panikattack och måste få medicin – så rädd var hon.


Har förändrats
Hon flyttade tillbaka till Åland efter ett par år borta, nu som en annan person än den hon var innan händelsen inträffade.
– Numera låser jag dörrarna och kollar upp numret när någon ringer. Jag lämnar inte mitt barn ensamt ens för korta stunder när vi är någonstans. Men det går i perioder och ibland tänker jag inte på det som hände. Jag har så mycket annat – jobb, föreningar, olika projekt, utbildning, barn och hem.
Vid tiden för de första förhören tillät hon sig inte att vara rädd. Ett stort misstag, säger hon i dag.
– Jag var mera en tuff överlevare. Det duger inte att lägga sig ner och gråta – upp måste man ju förr eller senare i alla fall. Jag hade känslan av att det skulle ha rubbat min överlevnadsförmåga om jag hade tillstått hur rädd jag var. Också som ung mamma måste man visa sig stark och självständig och inte avslöja sina svaga sidor.
Men allt kom, som sagt, ifatt henne senare. Vid besök på Åland begärde hon polisskydd och beslut om besöksförbud för säkerhets skull, men fick varkendera.


Sviken av systemet
– Jag känner mig sviken av systemet. Polisen gjorde inte särskilt mycket för att hjälpa, domstolen dömde ut ganska lindriga straff – sällan behöver någon sitta tiden ut i fängelset – och pengar får jag inte. De som begår såna här brott kan lätt förstöra andras liv, inte bara sina egna. De borde ju få vård, men i väntan på det kunde de väl straffas hårdare.
Nu funderar hon på att söka ut sina förlorade pengar direkt av männen via fogden.
– Jag hade inte väntat att staten träder in och betalar. Jag tycker att det självklara skulle vara att de som begått brott själva skulle betala tillbaka det de har tagit.

ANNIKA ORRE

annika.orre@nyan.ax