DELA
© Nya Åland

Ester Glad om vägen tillbaka

Nästan fem månader har Ester Glad suttit i rullstol nu, förlamad efter den svåra bilolyckan. Men hon är sällan ledsen.
– Jag är förvånad själv över hur bra jag mår, säger hon.
När Ester Glad vaknar på morgonen på Akademiska sjukhusets neurologavdelning i Uppsala får hon först hjälp med morgontoalett och tandborstning. Det är frustrerande eftersom alla skötare borstar olika och de flesta borstar hennes tandkött i stället för tänderna.
– Och det är ju inte så lätt att säga till när man har en tandborste i munnen, säger Ester Glad.
Det är nu nästan fem månader sedan den tragiska bilolyckan i Jomala skedde, då Ester skadades så svårt att hon under lång tid behövde respirator för att andas. Nu har hon varit två och en halv månad på sjukhuset i Uppsala och fått specialistvård.

Förvånansvärt bra
Efter tandborstningen är det sedan dags för arbetsterapi. Då målar hon eller så rör skötarna på hennes armar och leder. Hon är fortfarande i princip helt förlamad från axlarna nedåt så hon målar genom att hålla penseln i munnen. Hon visar ett äpple och en stjärna som hon målat.
– Jag är förvånansvärt bra på det, jag målar inte ens utanför kanterna, säger Ester.
Ester har fått diabetes under sommaren, troligen som en följd av chocken. Dagarna fylls därför också av ständiga ”pick i fingret”. Men där emellan finns det inte så mycket att göra och dagarna kan bli långa.
När familj och vänner inte kan vara hos henne är räddningen hennes dator. Den bärbara datorn är en gåva från ett företag och hon har haft den med sig nästan hela Uppsalatiden. Musen styr hon med en reflexprick som tejpas fast i pannan och klickfunktionen får hon genom att blåsa i ett rör.

Hemfärd skjuts upp
Tanken var från början att Ester skulle få komma hem i mitten av september men det datumet har nu skjutits upp. Det finns ännu oklarheter vilka avdelningar hon ska vårdas på i Mariehamn, och det behöver fortfarande ordnas med assistenter.
Det senaste budet hon fått är att hon ska få komma hem i oktober och att hon kommer att alternera mellan Gullåsen och kirurgiska avdelningen
– Jag längtar hem, det blir så krångligt för folk att komma hit och hälsa på, säger Ester.
Men hon har knappt behövt vara ensam en enda stund sedan hon kom till Uppsala. Familjen och hunden Ruby har hälsat på så ofta de bara haft möjlighet. Vännen Dan-Anders ”Dante” Sandberg, som även han var med i olyckan, har tillbringat alla sommarens helger på Akademiska sjukhuset. Personalen brukar dra in en extrasäng i rummet åt honom. På dagarna går de ofta ut på promenader.
– Sjukhusmaten är ju inte särskilt god så vi brukar gå ner på staden och äta lunch, säger Dante.

Skakande ben
I början oroade sig Ester för att folk skulle stirra på henne när hon gick ut, för att hon sitter i rullstol, men den oron gav hon upp ganska snabbt.
– Jag måste ju få göra de saker jag vill göra utan att behöva bry mig om vad andra tycker, säger hon.
Eftersom Esters nerver i nacken är skadade börjar hennes ben ofta att skaka. Dante håller då fast benet och trycker det mot axeln tills det går över.
– Jag får medicin mot skakningarna som tyvärr inte hjälper så bra, men man vänjer sig, säger Ester.
Hon har ändå gjort flera framsteg under sommaren på Akademiska. Den största förändringen är att hon har blivit rörligare i nacke och axlar. Det faktum att hon överhuvudtaget överlevde och dessutom har klarat sig över förväntan, tror hon att har bidragit till att hon sällan känner sig riktigt ledsen.
– Jag är förvånad själv över att det går så bra och att jag mår så bra som jag gör, säger hon.
Men hon kan bli ledsen när hon tänker på att hon har missat sommaren och inte fått simma.

Traumaterapi
I Uppsala har hon fått träffa en psykolog fem gånger för att bearbeta traumat. Men de har inte kommit överens och Ester tycker att hon får ut mer av att prata med familj och vänner. Hon och Dante kan dessutom dela erfarenheterna av olyckan.
– Hon minns ju inte olyckan så hon brukar fråga vad som hände, och jag berättar, säger Dante.
Ester minns dock helt tydligt festen hon var på innan hon klev in i bilen. Och att de egentligen tänkte ta taxi till krogen, men ändrade sig. Hon minns att de åkte förbi hennes föräldrars hus och sedan ljudet av däcken som sladdade ut på grus.
– Jag kan vara arg på mig själv ibland för att jag klev in i bilen, men vi visste ju inte att han som körde var berusad, säger hon.
Hon slösar däremot ingen energi på att vara arg på föraren. Hon vet att han mått dåligt och att det inte tjänar något till att vara arg på någon.
Ester har heller inte lidit av några mardrömmar. Dante däremot brukar vakna av att han drömt om en hård smäll.
– Jag drömmer säkert mer för att jag minns olyckan, säger han.

Vill skriva bok
Det är svårt för Ester att fundera på framtiden eftersom hon ännu inte vet hur pass återställd hon kommer att bli. Läkarna säger att allt fortfarande kan hända. Nerverna i nacken är skadade men inte av och hon har känsel i hela kroppen.
Läkarna som tog hand om henne under den kritiska tiden i Åbo sade att hon troligtvis aldrig skulle kunna andas själv igen men det har hon nu gjort i flera månader. Med det i minnet håller hon sig positiv. Innan olyckan studerade hon på Ålands vårdinstitut men nu har hon börjat fundera på att jobba med datorer i stället. Någon dag vill hon skriva en bok om olyckan.
– Mest för min egen del, för att påminna mig om att jag kan klara en sådan här grej, säger hon.
Vad det du om dig själv nu som du inte visste innan olyckan?
– Att om jag vill så kan jag. Förut har man tänkt att man nog skulle ta livet av sig om en sådan här sak hände, den tanken har aldrig slagit mig efter olyckan.
Och så har jag lärt mig att jag kan måla väldigt bra med munnen, säger Ester.


Text och foto:
TANJA LÖNNQVIST