DELA
© Nya Åland

Julen är vit för flickan, men året är svart

Julafton är den viktigaste dagen på hela året för flickan – just för att det finns en chans att mamma inte luktar surt, pratar skrämmande eller ligger livlös på golvet.

Ögonlocken är tunga och feberheta. Mellan blicken och tv:n hänger en tunn hinna av het, nästan rökig dimma som får schackrutorna i tomtens julverkstad att flyta ihop.

Farmors rygg är mjuk och sval mot flickans varma kind. Hon lindar försiktigt sin arm runt farmors trygga midja och kurar ihop i soffan. Kurar bort febern, kurar bort oron, kurar bort ångesten, kurar bort mamma.

Men varken febern, oron, ångesten eller mamman försvinner. Varken den julen, de andra jularna, eller dagarna däremellan. Men den här julen dricker inte mamma, bara julmust. Hon dricker inte ens i smyg vinslattar ur de andras vinglas, för ingen feber i världen hade kunnat förhindra flickans blick från att hålla järnkoll på den saken.

Det är det bästa med farmor och farfar. Att mamma inte vill visa hur det är alla andra dagar under året, utom kanske just på julafton. Ändå är flickans ångest och oro inför julen alltid lika stark, långt upp i vuxen ålder.

För så mycket har hon lärt sig, att när det gäller alkoholen så gäller bara en sak: man vet aldrig. Aldrig hur det blir. Aldrig vad man kan vänta sig. Aldrig vad man inte kan vänta sig. Och aldrig ens om det faktiskt blir julafton i år.

Julafton är den viktigaste dagen på hela året för flickan – just för att den dagen finns det en chans att mamma inte luktar surt, pratar skrämmande eller ligger livlös på golvet.

Därför anstränger hon sig långt före jul. Anstränger sig att vara snällare än någonsin, anstränger sig så hon nästan spricker och väller ut ur sig själv som det heta, mjuka fruktköttet ur ett glödstekt äpple när skalet spricker.

Men skalet spricker inte och flickan spricker inte, inte förrän många, många år senare. Hon spricker bara inuti, men det förstår hon inte heller förrän många år senare.

För hon tänker att om hon bara är snällast i världen, ja snällast på hela Vintergatan, så kommer mamma inte att vilja dricka sprit och därför kan hon inte vara snäll nog.

Men mamma dricker sprit och mamma blir inte glad hur mycket flickan än försöker, och själv är hon det ledsnaste, ensammaste barnet i världen, och den enda som har en mamma som är så ledsen att hon måste dricka sprit, och som har en flicka som inte kan göra henne glad hur hon än försöker.

På julaftonsmorgonen den bästa julen för länge sedan ligger tösen uppkrupen i soffan med lillebror tätt intill. De tittar på filmsnutt efter filmsnutt på polska, tjeckiska, ryska och serbokroatiska.

Lillebror har inte feber, tösen själv har inte feber och mamma har inte druckit öl, bara kaffe, till frukost och flickan drömmer försiktigt, försiktigt om en vit jul också i år.

Fast mest av allt drömmer hon ändå inte om en vit jul, hon drömmer om att alla de andra dagarna under året skall vara vita.

Vita, söta och underbara, precis som de sockerstärkta, virkade svanarna som så stolt sträcker på sina halsar på farmors finbord.

Så blir det aldrig. Julen fortsätter vara vit, året svart och nätterna kalla när flickan springer med sin lilla lillebror genom vintermörkret över till farmor, för att söka skydd i hennes varma, mjuka, trygga famn när mammans famn ligger livlös på golvet intill soffan och ångar av sura, skrämmande lukter.

Men även världens ledsnaste och snällaste flickor växer upp och det gör också den här. Hon får egen familj och egna barn, ja till och med en egen hund. Och hon har fortfarande ångest för julen och alla traditioner, för traditioner är en omöjlighet för någon som växer upp där bara julafton är vit och alla andra dagar svarta.

För allt som kräver förutsägbarhet är en omöjlighet i den värld som aldrig är vit och därför blir nu plötsligt traditionerna det viktigaste som finns för den vuxna tösen, som alltid kommer att vara liten när julen närmar sig.

När julaftonseftermiddagen kommer kryper hon fortfarande upp och kurar i soffan och tittar på Kalle Anka, men utan feber, utan oro, utan ångest – och utan mamma, för mamma finns inte längre.

Mamman nuförtiden är hon själv, och för varje år hon sitter där med sina egna barn och julen är vit och året färggrant, så lappas en liten bit till av den trasiga, smuliga barndomen och hon behöver inte längre spricka och ändå är det just det hon gör – spricker.

Av stolthet och av den där glödheta värmen som hon bara känner när hon tittar på sina barn som är underbarast i världen, men inte snällast i hela Vintergatan.

Och när Ferdinand sätter sig under sin korkek, så lindar hon försiktigt fingrarna om sin frus varma hand och tänker, hon också, att hon är sååå lycklig…

Maria Antman

Barn till en alkoholist

 

I julaftonens E-Nyan berättar Maria Antman om varför hon skrev texten som först publicerades HÄR i Expressen..