DELA
© Nya Åland

Visa ansvar, var vuxna ni som är i Köpehamn

Vem betalar? Det är den stora, helt avgörande knäckfrågan på den nyligen inledda klimatkonferensen i Köpenhamn.
Alla nationer, unioner och regioner kommer dit med egna intressen att bevaka, vilket gör att ingen vill vara den som tar ledningen, som gör utfästelser om saker som kanske kunde komma lindrigare undan med.

Därmed inte sagt att världens ledare och klimatförhandlare inte vill väl. Naturligtvis vill de det. Alla inser allvaret i situationen, och att det är nödvändigt att få ner mängden utsläpp innan den globala uppvärmningen får konsekvenser som inte bara blir förödande, utan ännu dyrare.
Problemet är att varje begränsning, varje krav på bättre kontroll innebär ökade kostnader för stater, för företag, för jordbrukare, för vanliga människor.
Klimatpolitik handlar mer än något annat om att styra utvecklingen åt nya håll, att förändra, och när man på överstatlig nivå tvingar till förändring finns det många starka krafter som inte vill förändras, som har det så bra som det är och som vill fortsätta tjäna pengar som de alltid gjort.

Vi i den rika delen av världen är de största bovarna, och vi vill verkligen inte förändras. De som vill förändring mest bor i mindre utvecklade, fattiga delar av världen, och de vill ha det vi har. För dem innebär klimatsamtalen ett stopp för en utveckling mot ett bättre, rikare liv som de ser att vi har.

Handen på hjärtat, hur många är villiga att sluta köra bil eller ens minska på sitt körande? Hur många är beredda att sluta flyga? Hur många är beredda att betala mer för maten om den produceras på ett miljövänligare sätt. Hur många vill ha dyrare uppvärmning? Hur många vill ha färre prylar och konsumera mindre?
Nä, tänkte just det. Och det blir inte lättare när det handlar om ännu större intressen som ska bevakas än de personliga.

Ända till modern tid har den tekniska utvecklingen gjort samhället bättre, i den meningen att allt fler fått det bättre, materiellt sett. Samtidigt har ojämlikheterna ökat, jordens resurser överexploaterats och de rika och mäktiga förletts att tro att det inte finns något tak för utvecklingen.
Vi har burit oss åt som barn på ett oövervakat barnkalas. Vi har ätit tårta med händerna, stängt in några i en mörk garderob, lämnat vattnet att rinna ur kranarna och slitit sönder saker bara för att det är kul.

Om något så är det nu dags att vi som nyktra vuxna kommer in och städar upp efter oss själva. Vi vet ju, egentligen, att inget är oändligt. Vi vet att det inte är rättvist att de som har minst ska betala mest. Vi vet att vi har svullat i oss av jordens resurser i åratal och blivit feta och bekväma av det. Vi vet till och med att det bara är bra för oss med en liten fastekur.

Låt oss hoppas att jordens ledare, samlade i Köpenhamn, för en gångs skull kan sätta sig över sina särintressen. Låt oss hoppas att de som vuxna människor klarar av att ta ansvar för helheten, för mänskligheten, för jorden.
Låt dem vara som mamman och pappan som kommer in på kalaset som löpt amok. Låt dem lyfta upp, torka av, förmana, förhandla, torka tårar och snyta näsor.
Låt dem komma överens. Vad ska vi annars göra?

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax