DELA
© Nya Åland

Vi är alla gamar kring demokratins arena

Det var många många människor som följde med det svenska valet på Åland. Förmodligen fler än som följer det finländska valet, trots att finländsk politik i realiteten påverkar oss mycket mer.
Själva valnatten, det var som en dokusåpa på en massa uppiggande droger. Stora konflikter, riktiga spänningsmoment, bittra förluster och den ljuva segerns sötma.
Eliten bland Sveriges redaktioner tävlade med varann om att göra det intressat, snabbt och spännande, att servera analyser och blåsa under existerande konflikter.

Om någonsin så framstod tv-mediet, eller snarare den rörliga bilden som oslagbar på att servera precis det man vill ha, det som ingen skriven text kan förmedla, hur resultaten känns i magen på de politiker som satt allt i blöt, som hängt ut sig själva och sina ambitioner på en tvättlina och som denna dag bara kan ta emot väljarnas dom.

Det är demokratins teater. Alla andra dagar är politiker makthavare som kan agera i stort sett som de finner för gott. Denna enda dag får de ta det som kommer.
Ingen människa, oberoende av politisk hållning, kunde låta bli att beröras av Fredrik Reinfeldts avskedstal, för där stod en människa som gett allt och sitt bästa, och nu fått korgen av dem han jobbat så hårt för. Precis som Mona Sahlin för fyra år sedan.

Det är det hemska som vi vill se. De närgångnaste bilderna av straffläggningar i fotboll. De överlevandes tomma blickar efter katastrofen. De förfärliga kroppssåren som uppstår om man använder en särskilt mordisk drog. Sådan har människan alltid varit. Se bara på kyrkomålningar ägnade att skrämma människor från att synda, hur vällustigt konstnärer vältrar sig i det som är förbjudet.

I det rörliga, dokumenterande, direktsända som blir en allt vanligare del av vår mediakonsumtion är det kanske inte hela verkligheten vi ser, men det är en väldigt övertygande del av den, en amplifierad verklighet fokuserad på att vara med precis där och då.
Parallellt med denna utveckling mot realtid och hyperrealism kommer de extremt redigerade, extremt tillrättalagda och extremt säljande kommersiella och personliga/privata bilderna.
Ett filter här, ett motljus där, ett drag med den virtuella penseln och valken runt buken är borta. Vi vill se andra människor svagheter och smärta, men det vi visar upp av oss själva ska vara vackert, lyckligt och harmoniskt.

Mitt emellan dessa extremer pågår verkligheten. Folk är småtjocka. Reinfelt sitter i soffan när dörren är stängd, och tänker på att han en dag kommer att kunna äta sin mat i lugn och ro, utan att en kamera fångar honom med munnen öppen. Ögonblicken av sorg balanseras av glädejämnen. Man går vidare, och saker sjunker undan.

Kanske är det något att tänka på, dagarna efter ett val, att den enorma anspänning och fokus som läggs på våra folkvalda, lokalt, regionalt och nationellt, är något som de flesta aldrig någonsin skulle utsätta sig för. Kanske kan vi åtminstone efter valen ge dem det, att de vågade försöka.
De lät oss se sin ångest, sin revanschlystnad, sina visioner, uppgångar och ofrånkomliga fall.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax