DELA
© Nya Åland
Foto: Jonas Edsvik

Vem ska ta hand om Pommern?

Vem ska ta hand om Pommern om Ålands sjöfartsmuseum säger upp avtalet med Mariehamns stad? Det finns egentligen ingen annan kandidat som passar för jobbet.
I dag, torsdag, har stiftelsen för Ålands sjöfartsmuseum styrelsemöte. Då behandlas frågan om stiftelsen ska säga upp avtalet med Mariehamn om driften och bevarandet av museifartyget Pommern eller inte. Orsaken till att frågan behandlas är att två besvär har lämnats in till Ålands förvaltningsdomstol, besvär som kan försena projektet ytterligare ett år. Museichefen Hanna Hagmark-Cooper aviserade i gårdagens Nya Åland att förseningen innebär ett inkomstbortfall på 100 000 – 150 000 euro per år, vilket blir fallet om Pommern inte kan öppna inför sommaren 2018. Även om stiftelsen vill fortsätta arbetet med Pommern, så gör den inte det in absurdum.

En försening innebär också att stiftelsen kan tvingas förhandla med de privata finansiärerna till besöksupplevelsen, också den en storsatsning för Pommern.

Om det skulle gå så att stiftelsens styrelse bestämmer sig för att säga upp avtalet uppstår en knepig situation.

För vem ska då ta hand om Pommern?

När Mariehamns hamn bolagiserades 2014 ingick inte driften och bevarandet av Pommern i det nybildade bolaget. Pommern var stadskansliets ansvar fram till 2015 när staden tecknade ett avtal med Ålands sjöfartsmuseum om att ta över driften och ansvaret för bevarandet.

Pommern är ett museifartyg och beslut som fattas måste följa museala bevarandeprinciper.

Det finns en bred konsensus om att Ålands sjöfartsmuseum är bäst lämpat för att sköta om fartyget. En sådan kunskap finns inte inom Mariehamns stad, varken i stadskansliet eller hamnbolaget.

Den finansieringsmodell som en stiftelse möjliggör skapar också förutsättningar för utvecklandet av Pommern. Via donationer, arv och privata finansiärer har stiftelsen bland annat lyckats samla in pengar för att skapa den planerade besöksupplevelsen. En kommun eller ett landskap har inte samma möjligheter att få externa finansiärer på samma sätt. Även om Mariehamn skulle donera Pommern till landskapet så är det även där en hård konkurrens bland budgetposterna i en allt mer pressad landskapsbudget. I stiftelsen är Pommern en prioritering.

I avtalet mellan staden och stiftelsen betalar Mariehamn ungefär samma summa för Pommern som de gjorde i egen regi, men sjöfartsmuseet satsar mera pengar än så. Slutsatsen blir att Mariehamn, om de skulle ta över Pommern, skulle behöva satsa mer för att hålla samma nivå som museet.

Stiftelsen skrev avtalet med staden när beslutet om dockan redan var fattat, och stiftelsen har byggt sin verksamhetsplan för Pommern på de premisserna. Insikten att ingen annan på ett likvärdigt sätt kan ta hand om Pommern leder till huvudbry för Mariehamns beslutsfattare när stiftelsens engagemang riskerar att dala. För om stiftelsen bestämmer sig för att dra sig ur måste Mariehamn fundera ut en plan b i egen regi, och den kommer inte att klara av att leverera samma resultat som det nuvarande avtalet.

Kanske det också är så att många beslutsfattarna i Mariehamn har kommit till den insikten, och därför var så överens om processen, åtminstone tills Socialdemokraterna bytte fot. För när beslutet om docka klubbades genom stadsfullmäktige gjordes det enhälligt.

Frågan om Pommerndockan handlar inte bara om dockan, utan också ansvaret för den långsiktiga bevarandeplanen för fartyget.