DELA
© Nya Åland

Varför ska halva mänskligheten vara rädd för den andra halvan?

Den senaste våldtäkten på en kryssningsfärja visar igen en gammal sanning. Grupper av män är farliga för kvinnor.
På allehanda slaskajter och trådar på nätet spekuleras det friskt om vilken hudfärg de misstänkta våldtäktsmännen på Viking Lines ms Amorella var. Man är säker på att deras ursprung ligger utanför Europa, att det är den taskiga kvinnosynen som är problemet, och att den har sitt ursprung i en misshaglig religion.
Likaledes finns antydningarna där om att kvinnor som på något sätt uppträder riskabelt, är utmanande klädda eller berusade, har sig själva att skylla. Om man är så dum att man går med en man till en hytt på en färja så har man närapå bjudit ut sig själv att våldtas.

Vad är det?
En rätt imponerande siffra, om man vill generalisera, är följande: 98 % av alla sexbrott mot kvinnor begås av män. 86 % av alla våldsbrott mot kvinnor begås av män.
Man kunde därmed dra slutsatsen att det rent generellt är gruppen män som är farliga för kvinnor, helt oberoende av hudfärg, religion eller etnicitet.
Är inte det vårt största problem?

I en insändare i dagens Nyan Åland skriver Ida Jansson om sin upplevelse av att inte få sitta ifred på en färja, och att inte bli sedd eller uppmärksamma av personalen ombord när hon kände sig hotad. Det är en realitet som alla kvinnor lever med. Läs den, alla ni som funderar över skillnaden mellan att vara man och att vara kvinna.
Är man en vanlig, icke-aggressiv man känner man sig generellt sett inte hotad av kvinnorna omkring sig, även om de är i grupp och berusade. Är man kvinna vet man, alltid, att det finns en risk.

Våra passagerarfärjor är flytande nöjesinrättningar där folk dricker alldeles för mycket, och det leder till en mycket hög koncentration av fyllebråk, oroligheter och otrygghet. Våldtäkter på passagerarfärjor är så vanliga att man inte ens höjer på ögonbrynen åt det.

Många män, särskilt de som gärna kategoriserar andra människor utgående från etniska, kulturella eller språkliga markörer, värjer sig emot att kategoriseras i gruppen män. De menar att kategorin är för vid, man inte kan dra alla över en kam, att det inte är könet utan individen som begår brott.
Man kan hålla med, och man kan se på siffrorna och upptäcka problemet.

Det finns en korrelation, och den korrelationen har en orsak. Fixa orsaken, lös problemet.
Vad är det i mansrollen som gör att män våldtar och slår kvinnor? Varför används våldtäkt i krig som ett medel att straffa hela samhällen?
När vi vet hur djupt invanda mönster sitter i kvinnors huvuden och begränsar dem, varför pratar vi inte mer om vad männens mönster gör med dem?

Hoppet står till de unga killarna.
Snälla ni. Från djupet av ett rasande kvinnohjärta: visa vad ni går för. Visa hur man kan vara man, men inte farlig. Visa hur manlighet kan kodas om. Visa att ni är beredda och villiga att ta diskussionen om nästa generation barn och hur den ena halvan av mänskligheten som utgångsläge ska slippa vara rädd för den andra.

Det känns som om detta sagts så många gånger. Ändå måste det sägas igen. Och igen.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax