DELA
© Nya Åland
Foto: iStockphoto

Varför mår människor dåligt när vi har det så bra?

Högtemposamhällets centrifugalkraft slungar människan mot sin utsida där hon lätt förlorar kontakten med sig själv, sin innersta kärna.
En berömd professor besökte en gång ett zenkloster. Han var mycket angelägen om att få tala med klosterföreståndaren och zenmästaren. Det gick att ordna och professorn fick träffa mästaren som satt på golvet invid ett lågt tebord. Professorn tog plats vid andra änden av bordet och började ställa ingående frågor om zen till mästaren samtidigt som han engagerat redogjorde för sina egna filosofiska och religiösa ståndpunkter.

Mästaren satt tyst en lång stund och lyssnade. Sedan började han hälla upp te. Och han hällde, och hällde – och hällde…

”Stopp!” ropade professorn, ”Stopp! Stopp! Det rinner ju över!”

”Ja”, sade zenmästaren, ”Där det redan är fullt, där ryms det inte mer.”

Det goda samtalets betydelse är inte att underskatta. Samtal, som är samtal på riktigt, som är något annat än information eller order. Samtal med tid både för eftertanke och tystnad är sällsynta.

Dataskärmen har numera hedersplatserna i alla hem, den har fått ersätta både lägerelden och altaret. Att odla relationer tar tid. De flesta av oss träffar fler människor på två månader än vad mormorsmor gjorde under hela sitt liv.

Hur kommer det sig att så många är otillfredsställda och olyckliga trots västerlandets materiella överflöd? Allt fler finländare är deprimerade. Vad är det vi saknar, vi som har allt det som föregående generationer inte ens vågat drömma om; månadslön, semester, rinnande varmt vatten, kylskåp, bil och tvättmaskin, underhållning dygnet runt?

Vi borde vara lekamligt och kulturellt mättade, men hungern finns kvar. Vad är det som fattas oss? Kanske det allmänna illamående är ett resultat av de stora samhällsförändringarna som skett på kort tid. Högtemposamhällets centrifugalkraft slungar människan mot sin utsida där hon lätt förlorar kontakten med sig själv, sin innersta kärna. Hon glömmer vad det är att vara människa, glömmer att vi blir till som individer i mötet med andra människor.

Den ökade ytligheten och splittringen är ett resultat av farten i samhället. Många lider av det konstanta informationsbruset. 1900-talet blev accelerationens och informationens århundrade. På de senaste två åren har det producerats mer information än de senaste 5000 tusen åren tillsammans.

Vi utsätts för ständig överstimulans, vi översköljs av information i form av ord och bilder. Det är enorma förändringar som har skett på relativt kort tid. Vi tvingas gallra i informationsflödet, men hur urskiljer vi det väsentliga ur dånet i cyberrymden? Hur den enskilda individen i längden klarar av detta vet dagens forskning inte, men den vet att stressen allvarligt hotar vårt välbefinnande.

En ny klassklyfta håller redan på att utvecklas mellan dem som kan välja den information de vill ha och de som drunknar i informationsflödet.

Mänskligheten lär sällan av sina misstag. Vi får aldrig glömma att vara vaksamma och spana efter totalitarismens, likriktningens och intoleransens fula tryne var än det sticker upp.

Vi får aldrig sluta tala med varandra, ansikte mot ansikte, om det som är viktigt i livet, om vad det är att vara människa.