DELA
Foto: Foto: Jonas Edsvik

Varför detta motstånd mot samordnat kunnande?

Varför är det så svårt att samarbeta? Varför tror våra kommunpolitiker att just deras kommun sköter sig bäst själv?

Frågorna har ställts förr, till ingen nytta, men ställs igen.
Hur är det möjligt att beslut om färdtjänst kan se olika ut i två grannkommuner, att hjälp och stöd till åldringar kan se olika ut beroende på vad kommunen anser sig ha råd med, eller, som i ett nu aktuellt fall, små barn har farit illa av osämja mellan föräldrarna utan att få hjälp?

Alla fall är unika. För utomstående är det svårt – eller kanske alltför lätt – att bilda sig en uppfattning om hur det borde vara och vem som har gjort fel.

När det gäller färdtjänst kan det inte vara alltför invecklat att läsa lagen och följa den. Tycker man.

Med barn är det betydligt svårare. Utgångspunkten bör vara att föräldrarna vet bäst. Även om alla inte är perfekta föräldrar – finns det sådana? – så är föräldrarna de viktigaste personerna i ett barns liv. Att som social myndighet i en liten kommun gå emot föräldrarnas vilja kan inte vara lätt. Det kan inte heller vara lätt att fatta beslut som senare visar sig strida mot vad allmänna opinionen anser. Men allmänna opinionen har inte alltid rätt.

Dagens system med sexton kommuner med var sin socialsekreterare/-direktör som ofta helt på egen hand skall säga ja eller nej till utsatta invånares begäran om hjälp, eller tvärtom tvinga sig på invånare som inte vill ha hjälp, det är att kräva väldigt mycket.

Sociala problem är ofta så komplicerade att det krävs både erfarenhet och kunskap för att lösa dem på bästa sätt. De kan se ut på olika sätt. I ett socialkansli sitter en person med en sorts erfarenhet, i ett annat någon med erfarenheter från andra områden av livet. Kunskaperna kan också variera.

Man tycker att de bästa besluten skulle fattas om de här olika erfarenheterna och kunskaperna satt i samma rum, eller åtminstone under samma tak, så de kunde specialisera sig och komplettera varandra till förmån för invånarna. Så varför är det så himla svårt att få till en gemensam socialservice på Åland? En som kan fungera effektivt när behovet dyker upp.

I det aktuella fallet i Godby lämnade polisen in en anmälan om behov av barnskydd till socialnämnden i Finström. Varken socialnämnden eller tingsrätten såg behov av skydd. Hur man resonerade i detalj får vi inte veta, men föräldrarnas avtal om umgängesrätt prioriterades.

Och besöksförbudet. Det tidigare löpte ut sista maj. En ny ansökan kom in i slutet av juni. Glappet kan ha berott på att kvinnan inte trodde sig behöva det, eller inte kom sig för. Men visst kan man förvänta sig att de sociala myndigheterna hjälper till? Man bör rimligen på socialkansliet känt till att det fanns vissa problem.

Som ensam tjänsteman kan det kännas obekvämt att rota i andras privatliv. Om man finns i en grupp, där alla kan och vet och där tjänstemännen kan stötta varann – tjänstemän behöver också stöd ibland – så känner man sig kanske säkrare på vad som är rätt i olika svåra situationer.

Så varför är det så svårt? Är det rädslan för att besluten fattas ”i Mariehamn” (där man ju ingenting vet om hur livet är på landet!) som gör det så svårt att bilda en vettig organisation för socialvården?

Att lösa svåra sociala frågor kan inte handla om kommungränser eller var besluten fattas. Det viktiga är väl att det fattas rätt beslut, så att människor far så litet illa som möjligt?