Vårda det åländska matarvet
Att ha lokal mat som produceras, förädlas och konsumeras på orten hjälper till att befästa den åländska identiteten. Den åländska maten är ett kulturarv och det senaste årets livsmedelskriser visar på vikten av att vårda och utveckla arvet.
Efter mjölkkrisen förra året och vårens ödesdigra Chips-förhandlingar så kommer nästa smäll, köttbönderna vänder sig mot de svenska slakterierna i jakt på bättre avkastning. Den åländska primärproduktionen hinner knappt hämta andan mellan svängarna.
Vacklande lönsamhet ligger till grund för den senaste tidens oroligheter inom näringsbranschen. Alla näringsidkare måste ta beslut baserat på värderingar av vad som är ekonomiskt försvarbart. I samma tankebanor navigerar konsumenten sig genom butikshyllorna. Man kan argumentera att matfokuset historiskt gått från att ha ett primärt användarvärde till att ha blivit alltmer beroende av sitt transaktionsvärde, priset. Mat har blivit en konsumtionsvara bland andra och kvantitet framom kvalitet fyller hyllraderna. Statistik visar att vi lägger allt mindre pengar på att föda oss. Svenska siffror visar på att ett genomsnittshushåll 2015 lade drygt 12 procent av sin inkomst på livsmedel, en siffra som minskat med 1,6 procent sedan 1995.
Men samtidigt ser vi en motrevolution ta form under slagordet ”Du är vad du äter”. Konsumenterna efterlyser äkta och genuin mat, mat med identitet. Från att ha varit ett instrument för att tillgodose näring och hälsa så har maten blivit ett kulturarv, exemplifierat bland annat i att den franska måltiden 2010 upptogs på Unescos världsarvslista. Det kulinariska arvet är således något som bör förvaltas. Men hur uppkommer och bibehålls det?
Karin Ridderheim har forskat kring konstruktionen av den nordiska matkulturella identiteten. Hon konstaterar att den uppkommer genom att mat kopplas till det geografiska ursprunget. Att ha lokal mat som produceras, förädlas och konsumeras på orten är en värdeskapande kedja som hjälper till att befästa den lokala identiteten. Matkonsumtionen blir alltså mer än ett sätt att stilla hungern, det blir ett sätt att markera tillhörighet. Samtidigt ger det maten ett mervärde.
Som ett åländskt led i detta kulturarvsskapande kan nämnas Ålands producentförbunds kampanj ”Sätt Åland på tallriken”, som i skuggan av kriserna det senaste året kämpat för att befästa den åländska matens ställning på köksbordet. Det här belyser den nuvarande paradoxen, att samtidigt som industrin går på knäna, så finns det en exploderande efterfrågan och intresse för lokal mat samt en ökande medvetenhet bland konsumenterna. ”Sätt Åland på tallrikens” projektledare Harriet Strandvik liknar det hela vid ett ”paradigmskifte” och säger att ”Vi är på rätt väg, men vi måste hålla ut och satsa på identiteten”.
I stormens öga måste vi alltså hissa ner det matiga ankaret och vänta ut stormen, för det kommer löna sig. Besöksnäringens forsknings- och utvecklingsfond (BFUF) i Sverige har nyligen finansierat ett forskningsprojekt om kulinarisk turism och sammanfattar att för en framgångsrik, lokal matidentitetet som ger ringar på vattnet krävs ”modiga regioner som ser den näraliggande landsbygden”.
Nu gäller det för Åland att modigt vårda ett av sina smakfullaste och rikaste kulturarv, den åländska maten. Att stöda och fortsätta med relationsbyggande och värdeskapande projekt likt den initierad av Ålands producentförbund är en väg att gå. Att uppmärksamgöra den åländska maten, bygga nätverk, öppna upp för diskussioner och uppmuntra till samarbete framom konkurrens är viktiga basingredienser, men grädden på moset måste ändå vara konsumentattityden. ”Du är vad du äter” har aldrig klingat så aktuellt som nu.
