DELA
© Nya Åland
Foto: Stefan Öhberg

Våld stoppar inte våld, hoppet står till solidaritet

Hur många gången sen 11 september 2001 har vi suttit klistrade vid tv- och andra apparater och följt i direktsändning rapporterna från ett terrorattentat? Svaret är skrämmande – det har vid det här laget hänt så ofta att man tappar räkningen.
Attacken mot oskyldiga flanörer i Barcelona var den sjunde inom ett drygt år där någon med berått mod med bil körde in i en samling människor. Bilattackerna är inte lika effektiva skräckspridare som att styra in stora flygplan i skyskrapor, inte om effekten räknas i antalet döda. Men bilattackerna är effektiva på så sätt att de är i det närmaste omöjliga att sätta stopp för. Hur hindrar man en person att sätta sig i en bil? Varför skulle man? De flesta av oss gör det varje dag, flera gånger om dagen. Fast de flesta av oss försöker så långt möjligt undvika att köra på andra.

Samma med knivattacken i Åbo dagen efter. Hur vet man vem som bär kniv?

Så frågan är vad som får de här männen – än så länge har det handlat om män – att ha ihjäl folk urskillningslöst?

En tysk sakkunnig på terrorism Florian Peil har listat fem mål för terroristerna:

▪ De vill ha uppmärksamhet, utan uppmärksamhet ingen framgång.

▪ De vill sprida rädsla och skräck och på så sätt verka större än de är.

▪ De vill sprida ilska, få de angripna länderna att överreagera och på så sätt skapa större konflikter och osäkerhet.

▪ De vill öka motsättningarna, dels mellan muslimer och resten av världen, dels mellan olika grupper av muslimer.

▪ De vill värva nya terrorister, så varje attack är ett budskap till andra, också ännu icke värvade, att agera.

Och när budskapet trängt in att ingen går säker, vad har de då uppnått? Vad blir deras följande steg?

Det är enkelt att säga att förövarna är hjärntvättade människor, som inte har kontroll över sina egna handlingar. Men de som hjärntvättar, vad vill de uppnå? Makt, naturligtvis, men hur tror de att den ser ut? Vad finns det för tillfredsställelse i att ha makt över ett antal miljoner hjärnslavar? Kan de ens själva svara på den frågan?

Vad kan vi göra? Vi får rådet att fortsätta som förut, resa, umgås, visa att vi inte låter oss skrämmas. De flesta av oss gör väl det, risken att finnas på platsen för ett attentat är trots allt försvinnande liten.

Järnladyn Margaret Thatcher ansåg i tiden att medierna var terroristernas bästa vänner. Utan publicitet är terrordåd värdelösa, alltså skulle man avstå från att rapportera och på så sätt göra det svårare att locka folk till självmordsdåd av det här slaget. Yle nyheters redaktionschef Jonas Jungar tog efter attentatet i London nyligen upp den här aspekten i en artikel. Han konstaterar att medierna inte kan låta bli att rapportera om händelser där tiotals människor dör och skadas. Men man kan diskutera hur det görs.

I torsdagens rapportering visade tv-kanalen BBC ögonvittnen, poliser, människor som rusade från platsen, men inga bilder av offer. CNN däremot varnade för otäcka bilder och tog sen in hela gatan med skadade och döda. Att det ser så ut när en bil i hög fart har mejat ner folk kan man föreställa sig. Men lockar det fler attentatsmän om vi får se bilderna? Plus bilder och bakgrund på misstänkta.

Så här skriver Jungar:

”Vad kan man då berätta om istället för att vända ut och in på våldsverkarnas bakgrund (vilket ju snarare bidrar till terroristernas agenda)? Det är en svår fråga.

En möjlighet är att lyfta fram alla de fina uttryck för solidaritet och medkänsla med offren som alltid följer på dåd av det här slaget. /…/ Ondskan hos ett fåtal tar fram det bästa i så många andra och budskapet är tydligt: ni som sår hat och splittring kommer inte att vinna. Det är det som i slutändan borde överrösta allt annat.” Så långt Jungar.

Det är kanske det som i slutändan kan få våldsverkarna att lägga av. Vad är det för vits att sprida skräck om ingen blir rädd.

Hur lång tid skall det ta för terroristerna att inse den sanningen?