DELA
© Nya Åland

Våga vara tråkig och inskränkt vuxen

Vad ska man slå emot som ung, om allt är tillåtet och vuxenvärlden bara rycker på axlarna och tycker att allt är en kul grej.
Att införa och upprätthålla regler för vad unga människor får och inte får göra är inte lätt, särskilt inte om man vill förbli kompis och vidsynt vuxen med vissa anspråk på att veta vad som gäller.
Ta detta med kroppen, det allra svåraste och känsligaste. I en viss ålder, vi har ju alla varit där, vill man utmana, chockera, revoltera och demonstrera sin livskraft, sin skönhet, sin sexualitet. Det är bara närapå omöjligt att inte vara osmaklig och vulgär gentemot någon, för det är ju det man vill – att visa sin självständighet och sin fria vilja i förhållande till en oförstående vuxenvärld.
Problemet är – ibland – att vuxenvärlden inte har vett att vara oförstående.

I tisdagens Aftonbladet berättas till exempel om en skola där 16-17-åringar sätter upp en årlig strippshow där eleverna, både killar och tjejer, i år tog av sig alla kläder. Inför 500 åskådare och två rektorer som inte ingrep över huvud taget.
I allt fler skolor, också på Åland, tas i dag klassfotografier med elever i varierande grader av nakenhet. På nätet presenterar sig unga människor med avklädda och utmanande fotografier. För att inte tala om den sexualisering av det offentliga rummet som dagligen bestås oss genom det allestädes närvarande reklamspråket, och när de kommersiella tv-kanalernas pseudokändisar viker ut sig.

Det är knappt så man orkar höjda ögonbrynen, så mycket naket har vi fått se, så varför skulle vi som vuxna då sätta stopp för det? Varför inte låta ungarna springa omkring nakna om de vill det, det lär ju inte ska uppröra mångas känsla för det anständiga.
Jo, och nej. En gräns finns inte om man inte upprätthåller den. Det går inte att bryta mot regler som inte finns. Och det är inte bra för unga människor att exponera sina kroppar för andras värderingar och godtycke, hur vackra och frigjorda de än är.
Om vi som vuxna, som auktoriteter och föräldrar abdikerar från ansvaret att sätta gränser för exploateringen av våra barns kroppar, också av dem själva, då finns det inga gränser. Det finns inget att stånga pannan mot, inget att utmana. Och det har inget värde.

Utan att vi alls tänkt på det har kroppens skönhet och privata natur devalverats till ett objekt, en vara som måste läggas upp på disken vid varje möjligt tillfälle. Den som inte vill, inte kan, inte känner sig säker nog, är plötsligt den pryda och avvikande, den som måste förklara varför.
Det är fel. Det är att lämna våra barn till rov för vår egen rädsla att förefalla otidsenliga, moraliserande och okunniga om vad som gäller.

Kort sagt: Säg emot. Säg nej. Hävda att det finns gränser som för barnets egen skull ska respekteras. Ta skiten. Våga vara den auktoritet du som vuxen måste vara för att det ska finnas något alls att mäta revolten emot.
Fram för tråkigare, strängare, mer moraliskt stringenta vuxna som vågar hävda att de kan tala med erfarenhetens röst, och att erfarenhet och ansvar inte är något att skämmas för.
Hellre lite moralisk upprördhet över en blottad axel, än ingen reaktion alls på en nakenchock.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax