DELA
© Nya Åland

Upp med fönstren mot omvärlden, vi behöver den

Här behövs mera folk.
Det har många konstaterat. Finansminister Roger Nordlund (C) drömde i tiderna om 50.000 ålänningar. Nu uppgraderar ÅSUB förhoppningen till cirka 70.000 ålänningar, vilket är vad som skulle behövas om man med nuvarande kostnadsstrukturer ska klara försörjningskvoten.
Och så skakar alla på huvudet. Det går ju inte. Så många klarar vi ju inte av att ta emot? Typ, 3.000 nya människor varje år, när vi under de senaste åren toppat statistiken för inflyttning med våra cirka 300 nya ålänningar varje år i befolkningsöverskott.
De som instinktivt säger att det inte går (de flesta av oss), gör det för att vi inte kan överblicka den förändring Åland skulle utsättas för genom en så massiv inflyttning, förutsatt att vi nu kunde få så många människor att komma hit.

Åland är i allt väsentligt fortfarande glesbygd. Här finns mest skog och vatten. Lite åkrar, berg och stränder, några mer tätt bebyggda delar, som mer är tätare ansamlingar av hus än det som i ett europeiskt (eller internationellt) perspektiv utgör en stad. Plats har vi alltså, mer än nog.
Om vi bara kunde komma ifrån de kolliga kommungränserna och planera lite bättre vore det inget problem att i ett tätare bebyggt och lite större stor-Mariehamn få in flera tusen människor till.

Inte? Titta på Singapore, en av de asiatiska tiger-ekonomierna. Där bor cirka 4,5 miljoner människor på ungefär 700 kvadratkilometer, i huvudsak kineser, malaysier, indier. De flesta, drygt 80 % bor i offentligt ägda bostäder med en kontrollerad hyra. I Singapore skulle hela Ålands befolkning rymmas i ett par-tre hus.
Fasta Åland är 1.010 kvadratkilometer.

Men ok. Så vill vi inte ha det. Vi vill heller inte öppna våra gränser för vad en del kallar okontrollerad invandring.
Flyktingar från världens krigshärjade områden har inte tagits emot till någon åländsk kommun på åratal. Inte en enda.

Vi håller envist fast vi de begränsningar för inflyttning och medborgarskap som ställdes upp av Nationernas förbund år 1921, och som endast marginellt justerats sedan dess. Det viktigaste på samtliga politiska partiers agenda tycks vara att värna om den åländska särarten, att värna om det åländska samhället, att bevara det svenska språket.

Det är som om Åland vore ett slags skärgårds-Skansen där varje millimeter mark, traditioner och dialekter antagit en sakral oantastlighet. Utveckling och förändring är hot, och i denna i grunden framtidsfientliga hållning blir pluttefnutt-frågor som huruvida polismästaren i något sammanhang använt sig av något annat språk än svenska plötsligt viktiga och avgörande.

Åland kommer att förändras. Åland måste förändras. Kommunstrukturerna är bara ett av de områden där vi är tvungna att höja blicken, och det vore av nöden att åtminstone några politiker kunde sluta kura inför Ålands framtid och Niklas Lampis klaustrofoba verklighetsuppfattning och säga som det är: Vi behöver världen mer än världen behöver oss.

Upp med dörrarna. In med frisk luft. Om det betyder att det blåser in lite finska är det väl ändå bättre än att vi kvävs i vårt syrefria museum.
Vi behöver mer folk. Mer folk betyder förändring. Förändring är självstyrelsutveckling.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax