DELA
© Nya Åland

Underhållande politik med Palaver i parken

Det var inte den mekaniska tjuren eller hoppslottet som drog publiken till Badhusparken i fredags, utan politiken.
Det låter kanske udda, men låter sig förklaras av det faktum att publiken till 99 % bestod av partimedlemmar och politiker.
Tidpunkten, en fredag kväll, var att utmana ödet aningen för mycket, men formen, med korta inlägg och sedan diskussion gav utdelning i något som är ovanligt på Åland, riktiga, levande meningsutbyten.
Lyckas man så småningom med att locka en bredare publik så blir det nog användning för tjuren också.

Av det som sades och det som inte sades kan man konstatera följande, om man nu tar sig friheten att recensera utförande snarare än innehåll:
De två klarast lysande stjärnorna under kvällen var socialdemokraternas Camilla Gunell och centerns Harry Jansson.
Gunell, som senare i höst kommer att väljas till ny partiledare för sossarna, är en av Ålands bästa talare, och lyckades dessutom med konststycket att både ha bett i repliken och få publiken att skratta. Eller vad sägs om att spänna ögonen i Roger Nordlund och konstatera att det nu är dags för ”gamla, gamla centern” att vila i opposition, medan sagde Nordlund bara skrattar.

Harry Jansson är Harry Jansson. Han har kvar sin effektiva demagogiska stil från tidningstiden, för ogenerat fram sina åsikter som faktabaserade sanningar, struntar i att centerpartiet till fullo inte är med på hans tåg, och skapar debatt som ingen annan. Budskapet – ja, det var att det beskattningsbehörighet blir det först när alla är eniga om det, och före det kan man inte diskutera innehållsfrågorna. Typ.
Visst säger det något om partiet att Veronica Thörnroos väljer att offentligt stå tillbaka för partiets nye chefsideolog, och att de såta vännerna Nordlund och Jansson sitter nästan i famnen på varann och viskar under stora delar av kvällen.

Anders Eriksson för Ålands framtid har i sin ensamhet svårt att komma vidare. Det tal han levererade, om självtillit och feghet, har man hört förut, och uppmaningarna till större risktagning följdes inte upp av konkreta exempel, annat än den sedvanliga övertygelsen att de åländska politikerna skulle växa till sig och mogna om de blott hade mer självständigt ansvar.
Lite segt, helt enkelt.

Katrin Sjögren talade för liberalerna, och hade den synnerligen otacksamma uppgiften att ensam under kvällen stå upp för landskapsregeringen. Hon valde att tala länge och sakligt om miljöfrågor, och avslutade med tillkännagivandet att framtidens företagsamhet är grön och att hon vill bli nästa näringsminister.
Det var kul. Som talare borde Sjögren satsa mindre på att säga allt rätt och mer på publikkontakt.

Lennart Isaksson presenterade Frisinnad samverkans nya tankar om kommunstrukturen. Där fanns säkert både matnyttigt och nytänkande, men tillfället var illa valt för teorier, pappren flög omkring och det hela slutade i viss förvirring om vart Isaksson egentligen ville komma.
Presentera gärna alltihopa i ett annat forum, så kanske diskussion kan komma igång.

Gun-Mari Lindholm avslutade kvällen med bekanta tongångar kring barnomsorgspeng och företagande, ledigt och sakligt, men inte nytt. Att vara den sista ut efter en lång kväll var kanske inte heller den tacksammaste uppgiften, och Lindholm skapade mindre diskussion än tidigare talare.
Dock får man säga att hon ur skuggan av Danne Sundman utvecklats till en politiker som kan föra resonemang och diskutera frågor på ett kunnigt och sakligt sätt, en partiordförande som utstrålar trygghet med rollen.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax