DELA
© Nya Åland

Stefan Löfven både vinnare och förlorare

Det blir inget nyval i Sverige.
Under de sista skälvande dagarna innan ett beslut skulle fattas tog regeringen och alliansen sina förnuft till fånga.
Ett nyval hade av allt att döma inte hjälpt det parlamentariska läget i riksdagen ett endaste dugg. Snarare tvärt om. Sverigedemokraterna skulle fått fler mandat och vågmästarrollen blivit än tydligare.
Så de etablerade partierna tog sina förnuft till fånga och slöt den uppgörelse som kunde tillkommit långt tidigare.

Nu lovar de fyra borgerliga, Miljöpartiet och Socialdemokraterna att släppa fram den statsministerkandidat som har störst stöd i kammaren, liksom dennes budget. Avtalet, som till varje rubriksättares förtret kallas decemberöverenskommelsen, ska gälla över innevarande och nästkommande mandatperiod.
Det är bra, för det återställer den svenska riksdagspraxisen till det den varit under årtiondena. Kom ihåg att Sverige, med ett par undantag, regerats av minoritetsregeringar varje mandatperiod.

Men uppgörelsen skapar också ett antal frågetecken, inte minst om statsminister Stefan Löfven. Enligt uppgifter i svensk media ville alliansen ha den här överenskommelsen redan på krismötet den 2 december, dagen före budgetomröstningen i riksdagen. De fyra partiledarna upprepade sin invit i en debattartikel i Dagens Nyheter en vecka senare.
Ändå tog det Löfven ytterligare några veckor att vända – till synes under galgen – och acceptera alliansens villkor.

Socialdemokrater har de senaste månaderna hyllat Löfvens förhandlingsförmåga. Den förre metallbasen har talat om utsträckta händer och inviter, men grunden för dessa har alltid varit att dels trygga hans egen statsministerpost, dels att splittra alliansen.
Nu ingår man i stället en överenskommelse om formen för riksdagsarbetet, inte sakpolitiken, i syfte att en minoritetsregering ska kunna regera landet också i framtiden.
Förhandlaren Löfven har av allt att döma fått sig en snabbkurs i hur stor skillnaden mellan avtalsrörelse och riksdagsförhandlingar är.

Inget av de sex partierna ville ha nyval, riskerna var för stora. Till slut var också Löfven tvungen att sträcka vapen, inte minst sedan LO krävt att nyvalet skulle ställas in. Men för att få till överenskommelsen var han tvungen att erkänna att Socialdemokraterna bär skuld till det aktuella läget.
I överenskommelsen står att partierna lovar att inte bryta ut delar av budgeten, så som Socialdemokraterna med stöd av Sverigedemokraterna gjorde i alliansen budget 2013. Nu ska man återgå till praxis, men just denna del i avtalet är pinsam för statsminister Löfven som hela tiden stått och pekat finger åt en allians som gjort vad man sagt sig ska göra.

Nu finns former för att styra Sverige i minoritet, precis som det funnits i många, många år innan (S) och (Sd) bröt mot de informella reglerna.
Däremot styrs Sverige fortfarande av en mycket svag regering. Stefan Löfven vann striden så till vida att han sitter kvar som statsminister. Frågan är bara hur länge.
Vinsten var alltså makten, men Löfven har också förlorat. Hans förhandlingsförmåga kan med rätta ifrågasättas, han har de senaste månaderna växlat åsikt i grundläggande frågor (han skulle avgå och budgeten föll, han skulle utlysa nyval, han skulle gå till nyvalet tillsammans med Mp, sedan skulle Socialdemokraterna gå till val på egen hand, ladorna var tomma sa hans finansminister, det ekonomiska läget är gott sa han själv) och han ska under 2015 styra landet med oppositionens budget.
Ingen bra start för statsministern.

Men Sverige har på nytt en regering, någorlunda stabilitet i riksdagen och inget osäkert nyval väntar.
Gott så.

Jonas Bladh