Stackars flyktingbarn, kom inte hit!
Varför är det så farligt med flyktingbarn? Har vi överskott av barn i Finland eller varför skall en stor del av dem skickas tillbaka till ”trygga” länder?
Flyktingsituationen diskuteras när de nordiska statsministrarna möts på Åland om två veckor. Det berättade statsminister Juha Sipilä (C) på ambassadörsdagarna nyligen.
Samtidigt får vi veta att Finland utvisar kanske upp till hälften av de ensamkommande flyktingbarn som söker asyl i landet. Man får en obehaglig känsla av att diskussionerna på statsministermötet inte i första hand kommer att handla om hur vi på bästa sätt tar emot och anpassar de människor som söker trygghet hos oss utan snarast hur vi skall bli av med dem eller ännu hellre slippa få hit dem.
Finland är inte ensamt om att skicka hem ungdomar till osäkra förhållanden. Också Sverige säger nej till asyl i ungefär 20 procent av fallen. Och eftersom Sverige har fått många fler ensamkommande barn så blir antalet flera gånger högre än hos oss. Men ändå.
Varför tycker Migri att ungdomarna skall sändas tillbaka till sina hemländer? Förklaringar saknas inte. I en del fall misstänker man att barnen inte är barn längre. Man misstänker att de har fyllt 18 år och då gäller andra regler. Man kan inte vara säker i alla fall, men misstänker fusk.
I vissa fall tror man ungdomarna har kommit för att bereda väg för resten av familjen. Får barnet in en fot, det vill säga asyl, så blir det lättare för resten av familjen att komma hit. Och resten av familjen vill vi inte ha. Tydligen.
Och så finns det barn som kommer från trygga länder och därför kan skickas tillbaka. Till de trygga räknas Albanien, Irak och Afghanistan. Att självmordsbombare härjar i Bagdad och talibaner i Afghanistan gör tydligen inte länderna i fråga otrygga. Om motsvarande saker hände här, skulle vi då känna oss trygga?
De som riskerar att få nej på sina asylansökningar är inga spädbarn. Spädbarn tar sig inte ensamma från länder i Mellanöstern till Finland. Det handlar om unga pojkar, unga män, som av familjen har ansetts klara av strapatserna. Och varför komma hit? Kanske för att inte tvingas in i krig på någon sida. De som rekryteras är ju unga män.
Kanske också för att få en möjlighet att skapa sig en framtid. Precis det som vi anser att alla ungdomar skall ges möjlighet till. Men inte hos oss.
När ålderspyramiden i landet visar tecken på att snart ställa sig på huvudet så borde ungdomar vara ett välkommet tillskott. Vi behöver ungdomar, vi behöver någon som tar över när vi gamla faller ifrån. Och innan vi gör det behöver vi någon som tar hand om oss. Så varför inte ta emot dem som kommer helt frivilligt till mörkret och kylan. Och tryggheten. Det här landet är inte för tätt befolkat!
För att ytterligare understryka att vi inte vill ha in ungdomar inför universiteten årsavgifter, höga sådana, för studerande från länder utanför EU. Om ungdomar kan komma hit och studera så kanske en och annan stannar och betalar tillbaka genom att bidra till utveckling av samhället. Men de som inte har fått uppleva hur bra vi har det, varför skulle de komma?
Det finns mycket att diskutera och fundera på. Vid sitt möte på Åland kan statsministrarna till exempel fundera över paradoxen att det på det enspråkigt svenska Åland bor över 90 nationaliteter!
