DELA
© Nya Åland

Yra getingar utan drottning

Det har varit mycket varningar den här sommaren; för skogsbrand, svår hetta och för alger. Myggor har vi inte sett till (peppar, peppar) men vem varnar för de där små eländena som vill ta maten av oss?
Myndigheterna bryr sig inte. Men nu har i alla fall ett och annat medium, inklusive Nyan, fått upp ögonen för att de är rätt många. Kan man tala om ett bra getingår?

Somrar som den här äter vi ute. Tillsammans med getingar. De äter verkligen. Så fort jag placerat maten på bordet så samlas de. Populärast är nötkött, men laxpaté går också åt och hetkryddade kycklingvingar där skinnet har spruckit upp. Getingen slår sig ner på köttbiten, sågar och sågar och sågar, makar in köttet i famnen och så lyfter den och flyger i väg. Vart? Vet inte.
Det måste ju finnas ett getingbo i närheten, men vi har inte fått syn på det.
Förr om åren var getingarna vid matbordet en eller två åt gången, i år är de 8 – 10. Med såna matgäster måste man vara litet försiktig med vad man stoppar i munnen. Bäst det är sitter det någon på undre sidan av matbiten och följer med in. Sånt händer.
Men kräken kan också ta en paus i ätandet och slå sig ner på armstödet till stolen. Och när man då lägger ner armen så sticker de till. Det hände i söndags. Det bara brände till och så var det för sent att få det ogjort. Det kliade litet, följande morgon hade jag en liten bula nedanför handleden, i övrigt inget. Tills nästan ett dygn efter bettet, då minsann var armen uppsvullen, röd och het och omöjlig att vila på skrivbordet när jag satt vid datorn.
Med billiga piller som skrevs ut mot dyr avgift på ÅHS gick problemet att lösa. Men jag lovar, jag är försiktigare nu än före incidenten.

Väl getingstucken läste jag i en rikstidning varför de bär sig åt som de gör just nu, De är utan ledare!
Getingarna vi ser är flitiga arbetare, som hela försommaren och ända fram till nu har matat larver med saftiga biffar och annat proteinrikt från våra bord. Nu är larverna vuxna och de hårt arbetande getingarna har förlorat meningen med tillvaron. Så till råga på allt börjar deras drottning svärma och drar iväg på rajtantajtan med en massa hanar. Kvar blir arbetsgetingarna, förvirrade och utan ledare. Undra på att de söker sig till oss för att få stadga i tillvaron.
Jag blev nästan rörd när jag läste det här. Visst måste vi visa litet vänlighet och låta bli att schasa undan dem. Vilket faktiskt är en win-win-grej. För om vi inte schasar på getingarna så attackerar de oss inte. Och åtminstone jag har fått nog av getingattacker den här sommaren. En räcker.
Och tänk på att de stackarna inte har så långt kvar. De är bara drottningen som överlever vintern och kan lägga nya ägg, som blir till nya getingar som gästar våra bord.

Harriet Tuominen