DELA
© Nya Åland

Virri virri tut tut

Virri virri tut tut.

Så sa mina barn när de var små om en person som hade det lite oredigt bakom pannbenet.

Så ja, jag erkänner. Det är jag i ett nötskal. Och ibland är jag mer virri virri tut tut än vanligt.

Stackars David Karlsson på Ålands elandelslag. Han har två gånger nyligen råkat ut för en journalist som varit MYCKET försenad och som störtat in med vild och galen blick.

Ja, jag erkänner. Det var jag.

För vad gör man när man sitter i telefon och ska ut på ett jobb klockan 10 och så kommer man på det fem före tio och kastar sig i bilen efter att ha grabbat åt sig en kamera och vrålar iväg dit man tror att man ska bara för att upptäcka att gatan visserligen är rätt men nummer saknas på husen och så rusar man in på en bilaffär och med andan i halsen frågan man var i glödheta h-e Allwinds kontor ligger och de pekar i rena förskräckelsen och så kör man iväg och parkerar och hittar rätt ställe och rusar runt för att till sist hitta dörren på baksidan och ta trappan i två kliv och hitta ett rum fullt med mänskor som är i full färd med att berätta för ens konkurrenter vad som är på gång.

Då är man inte så värst munter. När sedan batteriet ger upp innan man ens hunnit ta en bild av gänget så kokar adrenalinet ut genom öronen. Att konkurrentens fotograf i det läget lånade ut sitt kamerabatteri tackar jag för. Tack Jacob.

Nästa gång jag skulle träffa David Karlsson var det lika kaotiskt. El-ledningar skulle inspekteras med hjälp av helikopter och i brådskan hann jag inte kolla platsen. Så jag åkte till elandelslaget för det var ju deras grej.

Kontoristerna visste förstås inget och inte såg vi nån helikopter heller. Efter många om och men fick jag reda på att helikoptern fanns på flygfältet. Naturligtvis, insåg virrpannan som var jag.

Så där kan en vanlig dag på jobbet se ut. En vanlig dag är också när jag (eller kollegan Patrik, han har samma problem som jag) febrilt letar i alla mina blockhögar efter de intervjuanteckningar som jag just då behöver.

I fredags var en sådan dag. Till slut hittade jag rätt papper i min ångerhög, den hög som är förstadiet till pappers-återvinningen.

Ni kan förstå hur hög den är. Lika hög som min adrenalinnivå.