DELA
© Nya Åland

Vedbodsbilen är min favoritbil

Varken jag eller min bror kör särskilt mycket. Jag höll till och med på att bli av med mitt körkort då jag hade försummat att göra körkortsutbildningens andra skede till sista stund.
Jag ringde bilskolan klockan fem över fem på eftermiddagen för ett par veckor sedan. Dagen efter fick jag delta i den sista, extrainsatta, kursen innan utgångsdatumet på mitt körkort.

Nu delar vi i varje fall på en bil i sommar. Det är en liten grön Fiat. Allt utom bakluckan är grönt. Den har nämligen backats i någon gång i tiden och blivit utbytt mot en vit. Bilen tillhör egentligen min farmor och farfar, men de har inte kört med den på flera år. Istället har den tjänat som extra vedbod.
Vi har vädrat den sedan början av juni, men skogslukten kommer nog inte att gå ur alls. Den besvärar mig inte särskilt. Varje gång någon åker i bilen första gången så finns en kul historia att berätta.
Lukten är speciellt bra som isbrytare då man åker med någon man inte känner särskilt väl, den öppnar upp för goda skratt och kan vara ett test. En person som inte tycker att berättelsen är rolig, är knappast själv särskilt rolig.

Också bilbesiktningen tyckte att bilen var kul. En kommentar den fick var att den visade de värsta avgasvärdena de någonsin sett. Det var lyckligtvis ett lätt åtgärdat problem och nu är bilen ingen värre miljöbov än andra.
Förardörren har också vissa egenheter. I början försökte jag ofta låsa upp dörren trots att den var olåst. Andra gånger har jag trott att den gått i baklås och stigit ur genom passagerardörren. Allt man behöver göra för att öppna den är att trycka in den lite. Det kan också vara en bra grej då man glömmer att låsa, om någon skulle försöka stjäla den.
Den vita bakluckan gör att man alltid blir igenkänd, på gott och ont, alla ser vare sig man är utanför Alko eller Avancia. Lyckligtvis kan jag alltid skylla på min bror.

Att lära känna den här bilen är lite som att lära känna en människa. De sidor som man först inte förstår eller uppskattar visar sig i sinom tid oftast föra något positivt med sig.
Även om jag inte kommer bruka den så mycket tycker jag om att ha en rolig bil. Ännu roligare kanske det vore om vi målade om den i någon fin färg, kanske svart med röda eldflammor på sidorna.
Bilen är inget jag önskar lära mig tycka om i allmänhet, men just den här börjar jag fatta tycke för, kanske just för att den är speciell. Andra bilar jag har kört har inte haft någon personlighet eller några riktigt utmärkande egenheter alls.
Att vara bilburen ibland är bekvämt, så bekvämt att jag nästan fruktar sugas ner i den tvångsmässiga bilism som vissa hävdar vara en rättighet.

Frans Jansson