Världen är inte som den borde vara
Strax innan åtta på morgonen dök de tre männen med maskingevär upp. De flanerade långsamt tvärs över asfalten och vek av runt hörnet. Efter en stund kom de tillbaka.
Vi stod i kön till Eiffeltornet. De tre männen var militärklädda och hade baretter med emblem. De såg ut att höra hemma i folkvimlet, de såg ut att ha ett uppdrag. Kanske är det bara jag, men jag känner mig inte bekväm med att okända män med maskingevär går två meter från mina barn.
Männen kom tillbaka, och liknande män med liknande uppdrag fanns överallt vid turistattraktionerna i Paris.
Någon har någongång fattat ett beslut om att det obehag civilpersoner och turister känner vid åsynen av skarpt beväpnade män, överskuggas av den skrämseleffekt männen förmodas skapa. Kanske inger de också, när man vant sig, trygghet.
På kvällen dök de hemlösa barnen upp. Jag har aldrig sett hemlösa barn förut. Jag har aldrig sett en mamma sitta på gatan med sin sovande två-åring i famnen, medan hennes sjuåriga dotter petar i sig en baguette.
Mina barn reste till Paris, andra barn satt på en filt utanför vårt fönster. Vi åt glass för samma summa som jag gav de tiggande barnen.
Klart jag är naiv. Klart jag borde vara avslappnad och knappt notera maskingevären. Jag är väl blödig som gråter då jag ser hemlösa barn.
Det är bara jag, lantisen från fredens öar, som blir störd. Jag följer soldaterna med blicken tills de passerat mina barn, och jag ger pengar åt mammorna, i allafall de första jag ser. De är ju så många, mammorna med hungriga barn, och jag är så hjälplös.
Två saker tror jag alla i hela världen är överens om: soldater med maskingevär ska inte finnas i turistköerna, och barn ska inte tigga. Att båda inte bara existerar, utan också har blivit så normala att turisterna passerar utan att röra en min, betyder att idealen förskjutits.
Vi är överens om att världen är bättre utan maskingevär och hemlösa barn.
Ändå är det vardag att båda existerar.
Kanske är det inte nonchalans som får de andra att gå förbi, utan apati. Jag har inte vant mig än, men jag skulle vänja mig om jag bodde i och inte bara besökte staden.
Kanske är apati den enda överlevnadsstrategin.
Världen är inte som den ska vara, och varje dag vänjer vi oss vid det som inte ska vara.
