DELA
© Nya Åland

Vad får vi veta, egentligen

Vad händer med det politiska samtalet när allt seriöst tenderar att förvandlas till underhållning? Frågan som ställdes av medieforskaren Neil Postman (1931-2003) är ständigt aktuell. Vi har just upplevt – eller någon kanske föredrar genomlidit – den första omgången i presidentvalskampanjen där åtta kandidater debatterat, ständigt avbrutna av programledare som tycker att trettiotvå sekunder är mer än nog för att få något sagt.

Nu kulminerar
kampanjen i finalomgången med de två som fick mest röster. Också här gäller det att på kort tid hinna säga så mycket som möjligt. Det är också upplagt för lek i tv-studiorna. Allt sedan Martti Ahtisaari och Elisabeth Rehn stod emot varandra i det första direktvalet av president har presidentkandidaterna (och deras äkta hälfter) ansett sig tvugna att ställa upp i frågesporter och lekprogram framför kamerorna.
Skulle någon kunna tänka sig presidenter som J.K. Paasikivi, Kyösti Kallio eller Pehr Evind Svinhufvud i ”Uutisvuoto” – det som i Sveriges tv kallades ”Snacka om nyheter”. Hade de alls haft en chans att bli valda i kampanjer av dagens snitt? Och vilka lustigkurrar hade vi i så fall fått i stället?

Neil Postman skriver
i sin kända bok ”Underhållning till döds” om politikens trivialisering och om hur televisionen tenderar att förvandla allt seriöst till underhållning. Också presidentkandidater skall i dag vara ”kändisar”. Men, skriver Postman, att vara kändis är något helt annat än att vara välkänd:
Harry Truman var välkänd men han var inte en kändis. När allmänheten såg eller hörde honom, talade han politik. Det fordras mycket livlig fantasi att föreställa sig Harry Truman eller hans hustru uppträda som gäst i ’The Goldbergs’ eller ’I Remember Mama’. Politik och politiker hörde inte hemma i shower som människor såg för att roa sig, inte för att bli bekanta med politiska kandidater eller politiska frågor.”

För att illustrera
hur det serösa politiska samtalet smulats sönder i dagens medievärld berättar Postman också om de berömda debatterna mellan Abraham Lincoln och Stephen A Douglas på 1850-talet:
”Den 16 oktober 1854 talade Douglas i Peoria, Illinois, i tre timmar, och sedan skulle Lincoln svara. När det blev Lincolns tur påminde han publiken om att klockan redan var fem på eftermiddagen, att han förmodligen skulle behöva lika lång tid som Douglas och att Douglas sedan skulle få ordet igen. Han föreslog därför att åhörarna skulle gå hem och äta middag och komma tillbaka stärkta inför ytterligare fyra timmars tal. Publiken accepterade förslaget, och det blev som Lincoln önskade.”

Numera domineras
det politiska debattspråket av korta one-liners. Snabbhet och slagfärdighet belönas eftersom det anses vara god underhållning, det som kallad ”bra tv”.
Och vi låter oss roas. Men får vi veta någonting? Egentligen.

Jan Kronholm