”Vad är du stolt över?”
I lördags var jag på Indigo. Det händer rätt så ofta så det är i sig själv ingenting märkvärdigt. Vi satt några vänner i ett hörn, smuttande på diverse alkoholdrycker, då en ny bekantskap frågade mig: ”Vad är du stolt över Felicia?”.
En så fruktansvärt svår fråga. Tankarna rusade genom mitt inte helt nyktra huvud och jag tog den enkla vägen och svarade ”Du får svara först”.
Att svara på den, egentligen ganska simpla frågan, var i alla fall för mig och mitt sällskap väldigt svårt. För det första är det svårt att komma på någonting värt att nämna och för det andra att faktiskt uttala orden högt. Man vill ju inte säga något allt för torftigt samtidigt som man inte vill verka egenkär. På bara några minuter gick igenom hela mitt liv för att till sist ha någonting att komma med.
Jag kom fram till att jag är stolt över att jag, fast jag inte ens alltid är så bekväm med det, trots allt vågar vara den jag är. Det är ju egentligen något som alla människor borde våga, men som ändå kan vara svårt. ”Det blir lättare med åren”, fick jag höra. Jag är stolt över 14-åriga Felicia som också i sin lilla hemby vågade stå upp för det hon tyckte var rätt. Jag är glad över att jag har fortsatt på samma sätt.
Under samtalets gång kom vi fram till att man nog ska vara stolt över livets små saker. Som att grundstädat sitt hem, med dammsugning, dammtorkning och moppning. Stolthet anses ofta som en odygd, fast det egentligen borde vara tvärtom. Lite stolthet är bara bra för hälsan.
Jag ska börja vara stolt över mig själv då jag drar mig upp på morgonen och ger mig iväg för att springa, då jag packar min lunchlåda och till och med kommer ihåg att ta den med mig och då jag kommer ihåg en läkartid. Jag har betalat två glömske-avgifter sedan jag flyttade till Åland i somras.
Jag är också stolt över att jag har ett jobb, ett jobb som jag dessutom stortrivs med. Jag var så nära att i sista sekund ringa och säga att jag inte kan komma. Jag trodde helt enkelt inte att jag skulle klara av det och ville inte göra mig till åtlöje. Som tur övertalade en kompis mig då hon sade att jag kommer ångra ifall jag inte ger det en chans. Nu, åtta månader senare på samma arbetsplats så kan jag väl inte annat än att konstatera att jag ska vara stolt. Jag kom, jag såg, jag fixade det!
Så bort med den där löjliga jante-lagen. Den är så 2016. Res på dig, rak i ryggen och var stolt. Om än för att du diskade efter middagen.
