Tjuvarnas stad
Sedelärande historier har jag varit förtjust i ända sedan vi läste bibliska berättelser i småskolan.
Här kommer en ny sådan, en som jag själv hade en viktig biroll i den stora staden St Petersburg förra veckan.
Min roll var att bli ofrivilligt brottsoffer. På riktigt. Huvudrollen spelades av en infernaliskt skicklig ficktjuv med medhjälpare.
Det var Joe Labero-klass på tjuvtricket. Avleda uppmärksamheten från det som är på gång, få alla i sällskapet att fokusera på fel saker och titta åt ett annat håll, och så vips är plånboken borta ur ett dragkedsfack på en liten handväska buren vid höger hand.
Tjuven ville sälja LP-skivor – LP-skivor! – med rysk musik. Nej tack, sa jag naturligtvis men han framhärdade. Mina vittnen tyckte mannen var väl närgången och ihärdig och grubblade på varför han sålde just LP-skivor som ingen människa vill ha.
Jag har visserligen varit med om det en gång förr, men man blir ändå lika snopen när man tittar ner och hittar ett öppet fack i väskan som man vet att man stängt.
Nästa tanke är: Varför just jag? Ser jag så lättlurad ut? Borde jag ha fattat? Som alla brottsoffer känner man en släng av skuld.
Men eftersom stölden var så skickligt genomförd känner man också beundran, motvilligt förstås. Den killen kunde sitt jobb.
Nästa känsla är tacksamhet. Jag blev inte hotad med kniv, inget farligt hände. Och tjuven var så hygglig att han inte tog passet med Sesam-öppna-dig-blanketten för utresa ur landet trots att det låg i plånboksfacket.
Arg var jag förstås, men efter att ha fått avreagera mig lite på dålig service gick det över.
Sedan kom nyfikenheten. Ingår tjuven och hans kompanjon i en liga där de tvingas jobba åt en krösus som kräver att få intäkterna och som åker omkring i flott bil med Rolex-klocka på armen? Blir deras familjer av med kroppsdelar som straff ifall de misslyckas? Eller stjäl de ihop pengar till mat åt barnen som väntar där hemma?
Om jag hade haft tid så hade jag gått tillbaka och väntat och sedan följt efter dem på kvällen. Jag ser min nyskrivna roman framför mig med titeln Tjuvarnas stad – om den inte redan hade varit upptagen av en fantastisk bok om belägringen av Leningrad 1942 som jag läser som bäst.
Följande dag kom känslan av frihet. Inga pengar, inget kreditkort (bra att ha spärrnumret i telefonen), passet på rummet. Jag hade ingenting som någon kunde ta där jag gick på gatorna. Jag slapp vakta på mina ägodelar.
Det gick ingen nöd på mig. Folk runtom mig hade pengar. Jag behövde inte svälta.
Men frihetskänslan var oväntad och intensiv. Och jag kan ju hoppas att pengarna kom till nytta.
