DELA
© Nya Åland

Tacksamhet

Jag dricker mycket. Vatten alltså.

En dag när jag satt vid köksbordet med ett glas kallt, klart vatten och en stor kanna med påfyllning läste jag Kyrkpressen samtidigt. I tidningen fanns en intervju med en person som arbetat som missionär. I u-länder är det en viktig del, förutom att ”förkunna ordet”, att hjälpa till med att göra tillvaron dräglig för invånarna. Tillgång till rent vatten är en del av detta.

Förstrött
sträcker jag mig efter mitt vattenglas. Med glaset i handen, glaset halvvägs till munnen, ser jag plötsligt hur rent och klart vattnet är. Ingen lera, inget grus, inga farligt bakterier. Jag tar mig en ordentlig titt på vattnet, tar en försiktig klunk och verkligen smakar på vattnet. Ser på vattenkannan som är full med vatten ifall ett glas inte skulle räcka och jag vill ha mer.

Jag
försöker tänka mig hur det skulle vara att vara outhärdligt törstig och bara ha tillgång till lervälling. Och jag tror faktiskt det är för första gången i hela mitt 42-åriga liv som jag känner i hela kroppen hur orättvist det är att alla inte kan få tillgång till rent vatten. Jag kan låta vattnet spola ur kranen tills det blir lagom kallt att det passar att dricka. Litervis med rent vatten rinner rakt genom mitt kök. Bara för att jag vill ha rätt temperatur på drycken.

Vilken
vällustig känsla det är att vara en riktig vattenkännare. Titta på den klara drycken, syna glaset från olika håll. Lukta på vattnet, med båda näsborrarna. Ta en stor klunk med ögonen öppna så vattnets renhet syns. Låta vattnets kyla fylla munnen. (Inte för länge, då blandas det med spott och blir ljummet.)Svälja vattnet och veta att min kropp knappast torkar ut i brådrasket.

Det
är då jag känner tacksamhet. Tacksamhet än en gång över att jag är född i den kalla Nord där vi har vatten, mat, kläder, utbildning och nästan lika goda chanser i livet för både kvinnor och män. Tacksamhet över att jag inte någonsin känt hur det är att vara verkligen törstig. Att jag aldrig behöver se mina barn törsta. En droppe vatten kan betyda så mycket.

Sedan ringer mobiltelefonen och livet går vidare, jag sveper resten av vattnet och rusar ut på gården för att vattna blomrabatterna med vattnet som någon annan gärna skulle dricka.