DELA
© Nya Åland

Tack, Leif Eriksson!

För många år sedan besökte jag Brattalid, gården som Erik Röde byggde på Grönland efter att han landsförvisats från Norge. Orsaken till landsförvisningen var dråp, vilket visar att inte ens de vilda vikingarna kunde tillåta sig vad som helst. Det här var på 900-talet.
Erik Röde var den som upptäckte Grönland och gav ön dess namn. Det var rätt fascinerande att besöka platsen, där han steg i land med sitt folk och slog sig ner även om det 1.000 år senare var ont om synliga spår av bosättningen.
Erik Röde gjorde någonting mer. Han avlade en son som fick namnet Leif Eriksson. Och Leif Eriksson var den som upptäckte Nordamerika. Eller egentligen inte. En annan utvandrad islänning på Grönland var där först, men steg aldrig i land! Det fanns tydligen gott om proviant ombord om man inte behövde gå i land och bunkra. Eller ont om butiker i land.
I vilket fall som helst återvände expeditionen till Grönland, Leif Eriksson fick köpa skeppet och gav sig i väg. Och steg i land.

Om det är en sentida ättling som nu bor på Vårdö vågar jag inte spekulera i. Men det gladde mig storligen att läsa Leif Erikssons insändare i gårdagens tidning. Det är inte så att jag är språkpolis, fast jag ibland nästan tror det själv. Men eftersom jag i tiden gick i en sträng skola vad gällde språket man får släppa ifrån sig – fullärd blir man aldrig – så reagerar jag på sånt som inte var ”tillåtet” när jag var ung.
Men också på annat. Till exempel ”rutten is”. Det är decennier sen jag tog upp uttrycket i en spalt här på samma sida i samma tidning och förklarade att is inte kan ruttna. Hur många tror ni trodde mig? Eller ansåg att det hade någon som helst betydelse? Ensam fick jag försöka förklara att ämnen som inte innehåller grundämnet kol inte klarar av en föruttnelseprocess.
Numera får folk gärna för mig tala om rutten is bara de vet att det inte finns något sådant.

Och så är det det här med hastigheter. Vi vet att man på vissa vägar får köra 90 och på andra bara 70, 50, 40 eller 30. Kilometer i timmen. Jag har faktiskt aldrig hört någon säga timkilometer. Varför skulle någon, vi vet ju alla sådant inte existerar.
Men sekundmeter hör man minsann. Också av folk som borde veta bättre. Jag har för mig att jag en gång hörde en meteorolog uttrycka sig så. Jag brukar hålla rätt tyst om ämnet. Att ha en kraftig opinion emot sig är som att kämpa i hård motvind, minst 20 meter per sekund. (Om jag hade hört till det andra lägret hade jag nu skrivit ”är som att kämpa i 20 sekundmeters motvind”. Kortare, enklare. Kanske det är förklaringen.)
Men läs åtminstone Leif Erikssons SMS-insändare, så ni förstår hur galet det blir.

Harriet Tuominen