DELA
© Nya Åland

Tack, läsare. Hiiri är räddad.

Åh tack, åh tack. Jag finner knappt ord.

Responsen på mitt nödrop om den oälskade kampfisken Hiiri och de synnerligen oälskade bananflugorna runt komposthinken orsakade en läsarrespons som bara överträffas av den stora balklänningshysterin 2000-nånting, när jag hade läsarnas balklänningar att välja på till presidentbalen.

Det viktigaste först. Hiiri har nu fått ett nytt hem. Hon/han ska flytta hem till en familj med all tänkbar fiskutrustning samt en matte som förmått lära tidigare kampfiskar i akvariet att komma till ytan när man visslar på dem.
Hiiri kommer att få ett fint liv hos dem, och vi kan minnas det blåa kräket med värme, blott den stinkande fiskmaten kommit ur huset.
Och du, som gav min son fisken, var inte ledsen. Ölstopet han/hon kom i var ju fint. Verkligen.

Så till bananflugorna.
Jag är numera fullt informerad om bananflugors förkärlek för vinäger, honung och sirap samt den förrädiska fälla man kan gillra med ovan nämnda ingredienser samt några droppar diskmedel.
Jag har testat men ännu inte hittat rätt dosering, för komposthinken är ännu ett enda surr, medan vinägerglaset blott innehåller ett fåtal flugor.

Ett hedersomnämnande till två tips, det ena från en herre i Godby, det andra från en kär gammal bekanting.
Herre i Godby löste två problem i en rörelse: ”Häll vinäger i fiskvattnet och sätt skålen vid komposthinken. Då far flugorna dit, och fisken får mat. Du slipper fiskmatslukten och att mata den där Hiiri, och flugorna försvinner.”
Det är ju snudd på genialiskt. Vad Hiiri hade sagt om att marineras i vinäger vet man ju inte, men kanske han/hon blivit en god inläggning.
Det andra tipset utgår från att bananflugor är snudd på omöjliga att bli av med, så: ”Mitt tips är att du sätter fast bokplast på insidan av locket till komposthinken. På så sätt har du i alla fall flugorna inne i hinken, inte surrande utanför.”

Så att.
Ett nytt problem har dock uppenbarat sig, även det i kategorin skadedjur. Våra två katter Nisse och Misan är vildsinta jägare. Vi har vant oss vid möss, småfåglar och ekorrar, en gång en livs levande skata, i vardagsrummet.
Nu har det dock två gånger uppenbarat sig riktigt rejäla råttor, döda visserligen. Jag har inga problem med att det rör sig små möss i grannskapet, men råttor? Med feta, äckliga svansar och vassa tänder.
Eftersom det bor så många små barn i gränden är något gift inte att tänka på, och fällor kan ju också slå igen på små mjuka fingrar. Hur blir man av med råttor?