DELA
© Nya Åland

Synkroniciteter

I förrgår tatuerade jag mig. Det var en ganska spontan grej, jag blev helt enkelt sugen för att kompis Sofie skulle tatuera sig. Jag tänkte mig ett par old school körsbär, men kände mig lite osäker. För att samla tankarna lite gick vi till den kristna prylbutiken El Shaddai (av alla ställen), och bland det första jag ser i en ask mitt i det gigantiska sortimentet…är ett hårspänne med körsbär på.
Hörde jag ett sus gå genom lokalen? För mig räckte det i alla fall som ett tecken från ovan. Månen stod så att så att säga i sjunde huset.

Jag älskar
sådana där grejer, synkroniciteter. Sammanträffanden. Slumpen?
Klassikern är ju att personen du inte träffat på evigheter råkar ringa precis samtidigt som du satt och tänkte på henne. Men ju mer udda sammanträffanden, desto roligare.
Några exempel:
Förra veckan satt jag och längtade efter underbara filmen Stand by me som jag inte sett på säkert 15 år och konstaterade att jag och sambo Lisa borde hyra den. Vilken film tror ni SVT 1 visar dagen efter? Jo just Stand by me…(psykedelisk skräckfilmsljudeffekt).
Jag har aldrig gillat svarta katter. De ska vara grå eller svart och vit-fläckiga. Men ändå har de svarta katterna dragits till mig de senaste åren. Jag har fått muggar med svarta katter på, de har smugit sig in i tavlor jag målat och funnits på tröjor jag köpt. Och så en dag kom hon till oss, Mikko. Inte en fläckig katt som vi hade tänkt, utan helsvart. Och världens gosigaste. Som sänd från ovan.
Jag skulle möta Lisa i Uppsala centrum, men fick för mig att jag först skulle köpa en islatte åt henne. Jag vet inte varför, jag visste knappt att det fanns något som hette islatte på den tiden. Precis när jag köpt den ringer Lisa och säger att hon blir lite sen för att hon ska köpa en…islatte. För typ första gången i sitt liv. Weird.
En bekant hade länge ett målat vykort fäst på sitt kylskåp, i hörnet stod konstnärens nam, ett ovanligt namn med östeuropeisk klang. Ungefär ett år efter att hon hängt upp kortet träffade hon en karl med samma namn som konstnären, och självklart blev de kära och tillsammans.

Jag vill gärna tro att de här banaliteterna bara handlar om slumpen. Jag har lite svårt att acceptera att vissa saker bara skulle hända utan att det finns några skäl, att slumpmässigheten skulle existera i universum. Och förresten handlar det ju inte bara om banaliteter. Många stora upptäckter har gjorts av en tillfällighet och historien hade inte sett likadan ut utan ”slumpen”.
1928 visade Alexander Fleming en vän några platta glasskålar där han odlat bakterier. Plötsligt hejdade han sig. På en av plattorna – som nästan var helt täckt med bakterier – syntes en fläck med mögel. Och runt den fanns inga bakterier. Upptäckten banade väg för penicillinet, som räddat livet på miljoner människor.
Oväntade möten, osannolika kombinationer och siffror som verkar höra samman, visst kanske allt har en naturlig förklaring. Jag säger bara att ett bra sammanträffande ska man vara rädd om.