DELA
© Nya Åland

Styrkan i det lilla samhället

När det värsta händer träder medmänniskorna in. Känner med de drabbade, ställer upp på de sätt de kan och bryr sig om.

När någon är i nöd är hjärtat stort och famnen varm. Trösta är svårt – men bara att säga vi finns här, vi lider med dig, vi ska försöka se till att smärtan lindras åtminstone i någon mån gör det kanske lite lättare att andas om man drabbats av en förlust.

Som när Gunnar Ekholm, en äldre man, plötsligt försvann för några dagar sedan. Anhöriga publicerade ett inlägg på Facebook och så gott som hela Åland engagerade sig. Nya Ålands webbartiklar har läst av tusentals ålänningar och väldigt många har via sociala medier hjälpt till i sökarbetet.

Åland har ingen Missing People-grupp, frivilliga som letar efter personer som försvunnit – men i stället är gruppen ålänningar som ställer upp när det behövs i praktiken en enda stor frivilliggrupp.

Frivilliga spanade efter den försvunna bilen på stora och små vägar. Frivilliga organiserade eftersökningarna på nätet och rapporterade vilka vägar som synats. Kramar och hjärtan kom från människor som jag föreställer mig inte ens kände den försvunne eller vet vilka de efterlevande är.

Likadant var det när en mjölkbonde dog i en bilkrock nyligen. Kor kan inte vänta på att bli mjölkade och därför fortsatte anställda, släkt, vänner och kollegor med arbetet där den förolyckade så abrupt slutade. Det ger de efterlevande åtminstone en liten smula andrum.

Så var det också när den första flyktingvågen från Syrien vällde in över de nordiska länderna. Så många ville hjälpa, så många försökte hitta utvägar, så många ställde upp för att bistå människor i nöd med akuta behov.

Det är nog inte så överraskande att Åland ligger i topp år efter år i de penninginsamlingar som ordnas för katastrofoffer långt borta och som gäller nödställda som man aldrig träffat.

Det är det här som gör att mitt hjärta sväller av värme och stolthet när jag tänker på Åland. Det är det här som är det finaste i ett samhälle och som visar hur starkt det är. Samhörigheten mellan alldeles vanliga människor med alldeles vanliga liv och problem oberoende av kommungränser, inkomst, partitillhörighet och religion.

Samhörigheten innefattar också sorgen när beskedet är det värsta tänkbara. Alla gynnas av att tröskeln är låg för att delta i en medmänniskas sorg, oberoende av om det sker i matbutiken eller någon annanstans.