DELA
© Nya Åland

Språkligt tvåhänt

Det gick fel redan den första lektionen. Jag, som var van vid att vara bra i skolan, satt plötsligt där och förstod inte vad läraren sade.
Finska, hette det här nya ämnet. För mig var finska lika med att sänka volymen på tv:n, eftersom jag ändå inte förstod och mumintrollens röster lät alldeles för skrikiga. Finska var något okänt, något att strunta i. Det gick att klara sig utan det på Kimitoön där jag växte upp.
Halva klassen, de som hade finsktalande föräldrar, fick leka lekar. Vi, de Okunniga, fick läsa samma meningar i boken om och om igen.

Jag odlade ett aktivt ointresse för finska ända upp i gymnasieåldern. Lite grann slank in genom den tvåspråkiga dansundervisningen jag deltog i, och visst pluggade jag ordlistor inför proven, men på pratfronten var det tyst.
Sedan blev det sommarlovet efter studenten och jag fick jobb på Åbo Underrättelser. I ansökan hade jag, förstås, skrivit att jag behärskar finska, eftersom jag förstod att det är omöjligt att få jobb i staden annars.
Google translate var inte så etablerat då ännu, men jag hade ständigt ett lexikon på skrivbordet och stängde noggrannt dörren till mitt rum varje gång jag skulle ringa ett samtal. Då jag intervjuade folk på stan framstod jag troligen som något ”enkel”, men å andra sidan ofarlig, så oftast fick jag reda på allt jag ville veta.
Ändå var jag nervös inför varje arbetsdag. Samma nervositet som när jag skulle köpa nya skor, eller något annat lite mer specifikt som krävde kommunikation i butiken.

Det lustiga var att nervositeten sakta men säkert normaliserades. Min finska blev i och för sig också lite bättre, men inte i samma takt. Istället blev det vardag att känna en vägg mellan sig själv och majoriteten av Åbo. Det här gällde också när jag började studera, eftersom Akademimiljön sin egen lilla svenska bubbla i en i övrigt finsk stad. Inte så att man känner sig hotad, men ständigt begränsad.
Exakt hur begränsad tillvaron som finlandssvensk med dålig finska är i Åbo insåg jag först när jag flyttade till Göteborg för att vara utbytesstudent. Plötsligt kunde jag kommunicera med vem som helst – jag kunde be försäljare om råd utan att få handsvett, och sköta officiella ärenden utan att känna mig omyndig. Det var som att mitt i allt ha fått två händer, utan att jag ens riktigt hade förstått att jag tidigare bara haft en.
Att känna sig trygg och förstådd är en förutsättning för att man ska känna sig som en del av samhället. Det är något all form av integrationsarbete måste prioritera. Nu sedan jag själv flyttade tillbaka till Finland har jag grubblat över vilken väg jag ska ta: hugga i och faktiskt lära mig finska, eller ge upp och flytta till Sverige för gott. Vara halvmedborgare orkar jag inte med, har man en gång haft två händer är det svårt att gå tillbaka till en.

För tillfället har jag skjutit upp problemet genom att tacka ja till ett vikariat på Åland. Här lär man ju klara sig rätt bra på svenska.

Ylva Vikström