Sorgen väller över mig – utan att ha känt dem
Det är märkligt att man kan bli så sorgsen när någon man inte känner, inte ens träffat lämnar jordelivet.
När svenske hockeymålvakten Stefan Liv så tragiskt förolyckades med sitt ryska hockeylag i september tog jag emot nyheten som ett knytnävsslag i magen. Jag har aldrig träffat Stefan (om man räknar bort ett kort hej i baren på fotbollsgalan för en massa år sedan), jag håller inte ens på laget som han blev förknippat med, HV71.
Men han var en genuint trevlig idrottsman som verkade vara snäll mot allt och alla, och stor både i motgång och medgång. Jag blev verkligt ledsen över nyheten och kände mig nedstämd i dagar.
Samma känsla väller nu över mig när tidningarna berättar om Lasse Brandebys död. Inte heller honom har jag haft nöjet att möta, men han har ju liksom alltid funnits i våra liv i alla fall. Först som den urtöntige, men likväl odödlige, Kurt Olsson. Sedermera allt mer som sig själv i alla tänkbara och otänkbara sammanhang.
Han var aldrig speciellt hipp eller finkulturell, det var aldrig så att han kom upp på listorna när man skulle förklara vad man tyckte om eller tyckte var roligt. Men likväl har jag suttit där i tv-soffan och ömsom skrattat mig tårögd, ömsom skämts lite grann över att jag faktiskt tittat.
Men det är nog så med stora människor – de väcker känslor hos oss, lämnar oss aldrig oberörda.
När jag läser hur Lasses bäste vän, hans namne Kronér, beskriver deras sista möte där de båda visste att det var just det sista mötet, får jag en tår i ögat. Och samtidigt känns det som att jag själv var där vid sängen på sjukhuset.
Det är märkligt hur man kan känna med en människa man aldrig träffat.
Det kanske också är så att dessa stora personligheter som väcker de här känslorna har lyckats bli större än sig själva. De har blivit legender redan innan de gått ur tiden.
Vi kan alla referera minnen från Lasse Brandebys karriär. Som journalist kommer jag förstås ihåg den roligaste, smartaste och underfundigaste intervjufrågan jag någonsin hört. Det var när Kurt Olsson satt med höjdhopparen Patrik Sjöberg i den där överdimensionerade soffan och ställde frågan:
– Hur brett har du hoppat?
Jag säckade ihop av skratt, och gör det än i dag när jag ser klippet. Att kombinera ett journalistiskt sinne med ett komiksnille har gjort Lasse Brandeby till en del av vår vardag.
Nu är han borta, och sorgen väller över mig.
Tack, Lasse, för skratten.
