SÖK
MENY
Snart säger jag nej
På senare tid har jag tagit flyget litet oftare än vanligt över till rikssidan. Och för var gång blir det obehagligare.
Så när ni läser riksdagskandidaternas svar på första frågan i vår utfrågning i dagens tidning, så skall ni veta att de svaren är av stort personligt intresse för mig. Jag vill veta vad andra tycker.
I USA skall man ta av sig skorna för att få gå ombord på ett flygplan. Amerikanska flygplatser måtte med det se ut som entrén till en moské, vilket på något sätt verkar galet. Man skall ge sina fingeravtryck både när man reser in och ut. Okej, låt dem hållas. Jag kan låta bli att resa till ett land som betraktar varenda människa som en terrorist.
Men när jag inte tillåts röra mig fritt i det land där jag är medborgare, då blir jag rätt och slätt förbannad. Jag kan stiga på vilket tåg som helst, vilken buss som helst, vilken färja som helst utan kontroll. Men om jag vill ta flyget, och då menar jag resa med, inte kapa, då är jag misstänkt för gud vet vad.
Varför?
För att det sitter en rädd människa i Washington och skall försvara sig mot terrorister. Och eftersom han inte vet vilka som är terrorister och vilka som inte är det så tar han det säkra för det osäkra och misstänker alla. Och eftersom han är världens mäktigaste man så gör vi alla som han vill.
Vart tog vår värdighet som människa vägen?
När min 90-åriga mamma senaste och uppenbarligen sista gången hälsade på här så åkte hon i rullstol till säkerhetskontrollen, söndervärkt i ryggen som hon var. Tror ni inte hon kommenderas upp för att ta av sig kappan!
Men det är klart, terrorister är smarta så de kan säkert klä ut sig till små 90-åriga tanter i rullstol och sen spränga hela flygplanet över Grundsunda. Varför det skall sprängas just där begriper jag inte, men säkerhetsvakterna på flygfältet kanske vet.
Varför klaga nu? För att jag just har bokat biljett för en ny resa österut och mår dåligt redan nu vid tanke på hemresan.
Senast bestämde jag mig för att säga nej. Inga ”armar sträck” och andra övningar som gör att vakten kan tafsa över hela mig för att känna alla undangömda knivar och annat farligt. Hela vägen i bussen ut satt jag och peppade mig själv till detta, att vägra. Om det så skulle sluta i cellen. Men jag skulle minsann vägra låta mig kränkas fler gånger.
Väl i säkerhetskontrollen kunde inte vilda hästar ha fått mig på andra tankar. När jag gick genom metalldetektorn kände jag hur min vilja var som blankaste stål, märkligt att det inte gav utslag! När jag plockade upp väskan från bandet hade jag redan ”nej” på tungan och tittade mig om efter vakten som skulle ta sig an mig.
Ingen så mycket som tittade åt mitt håll. Mer osynlig har jag aldrig varit i hela mitt liv. Vad fräckt!
Men nästa gång … Vänta bara!
