DELA
© Nya Åland

Snart, men snart är det den tiden

I lördags var jag på stugan i Geta och städade. Särskilt varmt var det ju inte, men vackert. Medan jag torkade ur skåp och lådor och krafsade undan vinters lämningar hade jag köksdörren på glänt ut mot solen, där vår halvtama räv i somras kom och tiggde överbliven potatis och korvsnuttar.
Ut mot havet, ännu grafitgrått och kalt kring stränderna, pågick den årliga upprensningen av sly och små träd som skymmer sikten. En eld sprakade vid stranden, men i övrigt rådde den ljudliga tystnad som naturen håller på med på våren.

Det kluckade och porlade, knastrade och kvittrade, svoschade av vingar. Inget grönt ännu där ute i havsbandet. Inga knoppar att bryta av klippornas blyertsstreck, men när jag satt på trappan mot solsidan kände jag alldeles tydligt doften av den vaknande jorden.
I mitt igenvuxna grönsaksland har mossan tagit över allt annat utom den envist självspridande myntan och några aklejor som verkar ha funnit sin plats i livet.

Över min kopp kaffe bestämmer jag att det nog är dags att gräva upp allt och börja om från början igen. Tankarna skuttar från örter och ruccola till hemodlad kålrabbi (som jag miserabelt misslyckades med i svärmors grönsaksland). Kålväxter, har jag lärt mig, är inget för en amatör. De lockar till sig odjur som en vanlig dödlig inte rår på utan något riktigt giftigt, och det vill jag ju inte ha.

Lite lojt konstaterar jag att det kanske får bli krukor bara, lite snyggt utplacerade vid trappan. Såna som man glömmer vattna några kritiska dagar i juli, och sedan står de där och är bruna tills det är dags att städa undan sommaren.
Jag skrubbar vidare. Dammråttorna under sängen dansar in i dammsugaren, nästan förtjusta över att jagas iväg från sitt stilla vinterliv.
När jag vrider ur moppen efter sista golvskurningen och sätter in mattorna i hallen, doftar det tallsåpa (ja, jag är nostalgisk) och löfte om sommar.

Kanske redan i april att stugsäsongen kan tjuvstarta med den årliga vårliga kvinnobackanalen, när goda vänner, sparris, bastu och bubbelvin skapar en bubbla i vardagen.
Vi är väl konstiga, vi som bor i beckmörkret största delen av året, men inget är som denna tid. Nu kan vi vakna. Nu kan vi börja skaka av oss vinterdammet, väggruset och de tjocka ylletröjorna.
Kom ut, bleka kropp. Snart är din tid.

Nina Fellman